Ragnar Molberg
Foto Bosse Olsson // Ragnar med en av sina hästar som också har varit både arbete och största intresse sedan barnsben.
Berlin 1938
Han föddes äldst av tre syskon i ett brinnande krig som förde familjen bort från Tyskland, de flydde brandbomber och hus som brann innan de rasade in och de åkte tåg med soldater och på stationerna samlades de krigskadade soldaterna, en del utan armar och ben. Barnen drogades med Vermot för att inte röja deras tyska språk.
De hamnade i Horten-Norge och mamman fick arbete på kantinen (köket) på förläggningen, och ibland när hon bakat och ställt ut en plåt på svalning, kunde de se att händer tog bullar från plåtarna, alla var hungriga.
Ragnars morfar hade bok & pappershandel samt leksaksaffär där. Även i Norge fick de ta skydd, Ragnar tog hand om syskonen då tryckvågorna från krevaderna från Moss på andra sidan gatan träffade deras hus så fönster flög in i rummen. Så fort larmet gick rusade han in med syskonen och ställde matbordet mot fönstret och la en filt över bordet som de tog skydd under, filten fångade upp allt glassplitter. De hade en lucka i golvet till matförrådet om det var längre bombardemang. Och för en grabb på 5-6 år med det ansvaret över de mindre syskonen har präglat honom för livet.
Pappan blev inkallad till det militära och skulle till Norge men blev nedskjuten med granatsplitter i benet, han låg i vatten men kunde räddas och skickades tillbaka till Tyskland för vård. Nätterna var oroliga med lysbomber, strålkastare och ibland såg de fallskärmar och segelflyg, hundarna var oroliga och skällde, de skickade upp spärrballonger för att hindra flyget i mörkret.
De enda gångerna de var mätta var när krigsskeppen kom in till hamn, barnen fick där svensksoppa (ärtsoppa med fläsk) och soldaterna var snälla mot barn, de badade i hamnen bland krabbor och maneter och de fick inte leka med de norska barnen. De tyska, holländska soldaterna snidade träfigurer till barnen i hamnen, de var duktiga och Ragnar minns både hundar & trähästar som de fick som leksaker.
1945 kom de till Sverige via röda korset som placerade familjen i Rönninge men Ragnar som hade TBC (godartad) fick åka till sanatorium och den redan klene pojken fick den tidens behandling mot sjukdomen, i ca 2 år låg han inlagd med naturmedecin (antibiotika fanns inte då) det innebar att frisk luft oavsett hur varmt eller kallt det var skulle patienterna vistas ute, diet på rågmjölsgröt, magpumpningar på morgonen där manhaftiga fruntimmer tvingade ner slangar i halsen i de kalla och kaklade källarrummen. Värst var ändå för honom att vara skild från familjen.
När han äntligen fick komma hem fick han hemundervisning av mamman (Mutti) som var lärarinna, då han var dålig på svenska språket. Han gick länge på efterkontroller innan han friskförklardes. När han väl fick börja skolan trivdes han och fick med tiden gott betyg i alla ämnen.
Ragnar har också cyklat mycket och en av familjens vänner var den berömda Stålfarfar, han inspirerade till cykling men för den unga Ragnar var intresset för mopeder och motorcyklar större, även om cykeln var det som han oftast tog sig fram med tills han blev lovlig för moped.
Hulda, Stålfarfar och Ragnar till höger.
Vid 12 -13 års ålder stiftade han bekantskap med bästa vännen Stene, och Ragnar bedömdes av Stenes föräldrar som en lämplig kamrat till deras pojke, Ragnar hade gott självförtroende och ansågs av familjen vara "lämplig i som förebild i självständighet". Stenes familj som var stadda vid kassa, gav gärna sonen förmåner, vilket Ragnar inte hade, men de bägge kamraterna hade storslagna planer. De meckade med sina mopeder och drömde om åkturer och upplevelser att se världen.
För att få tillgång till mopederna jobbade Ragnar som springpojke, både till familjens försörjning men varenda öre han fick behålla lades till moped och sen delar till att laga den. Även lördagar jobbade alla och på söndagarna åkte de goda vännerna på utflykter runt om Stockholm.
Då var det asfalt på de större vägarna och kullersten, annars var det bara grusvägar överallt. De åkte i jeans och träskor och i bästa fall hade man knuttejacka mot vinden. Varken mopedister eller knuttar och senare raggare var väl sedda efter vägarna. Men i efterkrigstidens sverige var gengasbilarna det mest dominerade inslaget av fordon efter lastbilar och traktorer.
En av de mest galna resorna, måste ha varit när pojkarna ca 1953 och kanske 14-15 år gamla tog sina mopeder och tejpade fast extra hjulaxlar med isoleringsband och extra kedjelås för färden, de packade också verktyg och packningsklister. Potthål i vägen, små smala,fuktiga och hala träbroar där det inte gick att mötas på, nästan bara grusvägar men i städerna var det ofta kullersten som ställde till det för alla som färdades på vägarna. Hästar längs vägarna drog ner farten rejält då de ofta var rädda för de vassa ljudet från mopederna, ibland var det både höns och kor på vägarna som sprang i vild galopp när de dök fram på de små vägarna.
De tog sig från Stockholm till Göteborg och fick låna sommarstuga i Floda. De tillbringade en 3-4 dagar på mopeder, åt bland sura lastbilschaffisar på de billiga hak de hittade och ibland på kondis, de sov oftast på små pang eller vandrarhem innan de kom fram och hade en fin upplevelse i Göteborg och blev fotograferade då de åkte den berömda Paddan. (en turistbåt som än idag trafikerar i hamnen) Sen väntade återfärden tillbaka till stockholm igen. De två vännerna hade genomfört en av de drömmarna de haft sen barndommen.
Stene & Ragnar på Paddan
Ragnar tog lätt mc-kort och hade en 125 cc Rödmyran från Nymanverken, den var modern med batteristart och han slapp då magnettändningen som var vanligast. Han hade också en Mustang 150 cc, en enpetare som han trivdes med.
De avancerade från moped till mc och Ragnar skaffade sig en Blå Arrow 250 cc, en tvåtaktare och kompisen hade en Silverpil 175 cc som föräldrarna gav i gåva.
En annan resa Ragnar minns väl var en lättare färd runt Mälaren när Stene fick fel på hojen och kunde inte ta sig hem på den. Eftersom Ragnars Arrow fungerade så började de hemfärden med att skjutsa. De blev stoppade av polisen som gav direktiv om att de inte fick fortsätta med att skjutsa och rådvilla stod pojkarna inför ett svårt val. De beslöt att dra sticka om att en av dom fick ta sig tillbaka med Ragnars Blå Arrow och den andra fick lifta, Stene drog det lägsta strået och fick lifta medan Ragnar tog hojen och började den tunga återfärden utan kamraten.
Ragnar tog sig till en kamrat Classe Geigerfält på Rensgatan, där fick han förplägnad både mat & kaffe och ett kontantlån så han kunde tanka sig hem till Salem. När han anlände hemmet ringde Stenes föräldrar och efterfrågade sonen och Ragnar berättade om deras färd och att Stene skulle lifta och föräldrarna blev oroliga och nervösa.
Stenes väg hade blivit jobbig, han hade vandrat mot Stockholm men inte kunnat uppbringa någon skjuts och när det började regna (jeans & jacka blev genast genomvåta) hade hans förtvivlan i situationen fått honom att lägga sig ned på vägen för att få någon att stanna, då hade de få som kört längs vägen...kört runt honom. Förtvivlad och ledsen hade han tagit sig till en bensinstation där han tiggde till sig skjuts av en lastbilschaffis som ställde villkoret att han skulle få skjutsen mot att han hjälpte till att lassa och lossa. Äntligen tog han sig till Stockholm och föräldrarna hämtade honom, de skällde på Rganar att han lämnat kamraten och en viss kyla uppstod, men Stene och Ragnar var båda överens om att inget annat hade kunnat gjorts annorlunda och enbart slumpen hade avgjort valet.
Nya resor planerades genast av de 2 vännenrna som svetsats ihop i en gedigen vänskap.
En annan hoj som Ragnar tyckte mycket om var en Matchless 500 cc som Ragnar byggde om i crossstuk och trimmade,den vägde runt 150 kilo och var enkelsadel då de flesta hade limpa, engelska hojar är inte byggda för regn då generatorn sitter på ramen framför motorn, vilket gör att det sprutar rakt från framhjulet och det är ju inte vattentätt.
Bilden är lånad från Google
Sen har det blivit lite offroad-cyklar, kawasaki 250 var en bra hoj till jobbet med då den var så pålitilig, han hade en Yamaha 750 cc, en trecylindrig med kardandriv.
En annan oavslutad resa han företog sig var till Berlin på ensamtur, i Stockholm var det vackert väder, i Malmö var det som ett grytlock över staden, alldeles svart på himlen. Då fanns det ingen plast att dra över kläderna eller sin packning. Det började regna och han och allt han hade med sig blev bara blötare ju längre in i Tyskland han tog sig. När han kom till Brownzveig tog han in på en camping och kunde vrida ur kläderna. Ca 20 mil kvar till Berlin gav han upp då väderleksrapporterna lovade mera regn. När han tog sig tillbaka sken solen åter i Malmö och han kunde torka upp sig och sin packning.
Sista motorcykeln är en Kawasaki 800 Vulcan som han varit nöjd med och många är turerna han minns nu när hojen är såld och han avslutar sin 2-hjuliga bana vid 78 års ålder.
// Puts & Krom