Bakgrund
Ordet tatuering är Polynesiska, tekniken kallades tatau som sedan förändrades till tatuering.
Tahiti betyder "ta" teckning och "tu" själ och gav oss namnet tattoo.
Denna teknik innebar att öfolken tog djurben som de spetsade till kamliknande nålar som doppades i bläck för att bilda mönster, en liten benhammare användes för att penetrera huden.
Att tatuera sig har folk gjort i tusentals år i många kulturer runt om i världen. Förmodligen har tekniken sett likadan ut i tusentals år med kanske medecinmän/ kvinnor som med sin benhammare knackat ut betydelsefulla mönster på sin klan.
Här i Europa och Västvärlden förknippas tatueringar sedan kristendomen till att sjömän och kriminella bar tatueringar, men på 1980-talet blev det mode att göra dom. Idag kan man tatuera med lite olika tekniker och även munhåla och ögon är tatueringsmöjliga.
Självklart är det en hälsorisk att tatuera sig, infektioner, allergi både nickel men även för färgen som används.
Olika länder och olika regler och ämnen, den som gör en tatuering har också ansvaret för att sköta den, går man till outbildade hemmatatuerare så väljer man att få en högre risk och mindre snyggt minne. I Sverige ingår tatuerarensverksamhet under smittskyddslagen så var noga att välja ut din tatuerare så slipper du smittsamma sjukdomar.
Trots vad många TROR...finns det ingen åldersgräns i Sverige så föräldrar var glada över att de flesta företagare i denna branch har en frivillig 18-års regel.
Det finns två sorters tatueringar, eller snarare två sätt att utföra tatueringar på. I västvärlden är det vanligast med färgtatueringar som härstammar från Söderhavet.
I Polynesien och Mikronesien, där tatueringsförfarandet utvecklats till riktig konst, användes såsom tatueringsverktyg en med naggar försedd hacka, som med en liten träklubba drives in i huden.
En tatuering under denna tid gick till så att man valde ett motiv bland mallar gjorda i trä.
Dessa fylldes med koldamm och applicerades på önskat ställe på huden så att det bildades ett avtryck. Sedan doppades en nål i bläck utblandat med kreatursgalla och stacks in i huden längs avtryckets konturer.
Detta upprepades två till tre gånger och resulterade inte bara i en tatuering utan ofta både i feber och svullna armar. Även om tekniken har utvecklats så är grunden fortfarande densamma.
Idag är verktygen vetenskapligt framtagna för att få bättre hållbarhet och harmonisera med kroppen. Nålen är eldriven och färgerna betydligt mer hälsosamma.
Moderna maskiner känns plötsligt som väldigt humana i jämnförelse..
Det andra är ärrtatueringar som har sina rötter i Afrika.
Ärrtatueringar är ett alternativ till färgtatueringar eftersom afrikanernas svarta hud ej kan återge alla färger. Istället ristar eller skär man in ett mönster i huden som man, om så önskas, kan gnida in med aska eller växtfärger för
att uppnå en bättre effekt. Såret skärs då och då upp för att det skall läka långsamt och bli lite infekterat, så att det blir ett ”snyggt och kraftigt utbuktande ärr.
Forntid-1600-tal
För att få någon historisk uppbyggnad i ämnet får jag dela upp ämnet lite och börjar med arkiologins vetenskap om tatueringar
Arkeologer tror att tatueringar fanns redan för 40 000 år sedan.
Konsten att tatuera tillhör människans äldsta konstform, de äldsta bevarade verktygen är omkring 10 000 år gamla.
Tatuering har praktiserats över hela världen sedan åtminstone den neolitiska perioden, vilket framgår av bevarad mumiehud, antik konst och arkeologiska fynd. Direkta arkeologiska bevis av bland annat tatueringsverktyg visar dock att tatuering började praktiseras 4000 år f.Kr.
Syftet torde vara att försköna kroppen och i alla kulturer som idkat denna konstform har förmodligen använt denna i rituella, sociala, magiskt eller erotiskt sammanhang. Tatueringskonsten påminner om invigningsriter och mandomsprov. Människan har djupt liggande behov att markera höjdpunkter i våra liv. Dessa är förlegade i vår fina och moderna kultur men en rit som är förknippad med blod, smärta och viss mystik lockar i det undermedvetna. Motiven kanske är elagantare och ändrar karaktär men det dåtid och nutid förenar alla tatuerade.
De fynd som gjorts av färgpigment och verktyg är viktiga bevis för konstformen som mångtusenårig form, samtida med grottmålningar. Att fylla huden med pigment talar om vem man är, vilken kultur, tradition och i vilken tid man lever i.
I Sydtyrolen hittades 1972 den sk. Ismannen "Ötzi-mumien" som är 5300 år gammal. Mycket välbevarad med många ca 60 st utspridda tatueringar. Dessa tatueringar var gjorda med små snitt i huden.
Andra mumier med tatueringar har hittats vid minst 49 arkeologiska platser, inklusive platser i Grönland, Alaska, Sibirien, Mongoliet, västra Kina, Egypten, Sudan, Filippinerna och Anderna.
Det finns mycket fina bevarade tatueringar på Egyptiska mumier, ca 4000 år gamla. Anledningen till att man finner mumier med tatueringar är att deras hud är väl bevarad. Flera av Egyptens mumier var tatuerade, Även Sydamerikanska mumier är funna med tatueringar.
Den äldsta kända tatueringen som föreställer något motiv är hittade i några gravar i syd Sibirien i Pazyryk regionen. Den första hittades 1948. Han tros vara en hövding för han hade några fina föremål med sig i graven. Mannen tros vara ca 2500 år gammal men kroppen har blivigt väl bevarad på grund av att han var nedfrusen.Detta Sibiriska folk har haft kontakt med skandinaver, och senare blivigt en inspirationskälla för vikingarna när det gäller sättet att designa saker och ting på. Araben Ibn Fadlan skrev för mer än tusen år sen om sitt möte med vikingarna och berättade hur de var täckta med bilder på sina kroppar. Vikingarna "tatuerade" även sina tänder.
De allra första skriftliga beläggen hittar man i Bibeln, nämligen i form av de förbud som uttalas i Gamla Testamentet. Enligt den mosaiska lagen var hudstick förbjuden för hebréerna”...”Det är en omstridd fråga bland teologer huruvida Paulus var tatuerad, ... Däremot betvivlar ingen att de första kristna var tatuerade. De bar initialbokstäverna till Kristi namn (X eller I.N.=Jesus Nazarenus), ett lamm, ett kors eller en fisk (... ett akrostikon...) på pannan eller handleden.
Man vet inte om det var verkliga tatueringar eller färglagda brännmärkningar. De kristna i förskingringen upprätthöll under århundraden traditionen att tatuera sig för att stabilisera gruppen och endast i den funktionen. De kristna flickorna i Bosnien tatuerades exempelvis fram till omkring 1890 med kristna symboler för att omöjliggöra en övergång till islam. Armeniska kristna bibehöll tatuerandet av Jerusalem-pilgrimer fram till Första världskriget (dvs till dess armenierna nästan helt utrotades i stora progromer). Som ett tecken på avgränsningen mot islam bär de kristna kopterna i Egypten än idag ett kors på insidan av höger handled.
Kyrkans inställning till tatueringar förändrades emellertid radikalt på de platser där de kristna inte längre levde i förskingringen, i monoritet, liksom på de platser där det kristligt-religiösa hudsticket riskerade att förväxlas med det hedniska, som t ex i Britannien. Ett beslut av konsiliet i Calcuth (Northumberland) av år 787 förbjöd exempelvis tatueringar med syftet att smycka kroppen (så som var brukligt bland britter och skottar), dock med undantag för ”dem som lider oförrätt för Herren skull.”.
I Antiken finns det belägg för att tatueringar förekom ofta bland folken kring medelhavet. De Keltiska och Germanska folken, namnen på pikterna och skoterna lär ha sin etmologiska rot i punkteringar.
Den korsriddartatuering, som den flamländske guldsmeden Godefroid de Claire omkring 1150 förevigade i en liten emaljbild som smyckar foten på ett krucifix i St Omer, tycks inta en mellanställning mellan de kristnas tatueringar i förskingringen och individuella igenkänningstecken.
Korsfararna lät rista in krucifix och liknande emblem för att försäkra sig om en kristen begravning i händelse av att de skulle omkomma.
Sådana tatueringar, urartade till souvenirer från vallfärden, var tradition i Jerusalem ända fram till Första världskriget.”
Tatueringar från 1600-2000
1691 tog Dampier
med sig en fullkroppstatuerad prins vid namn Gialo
från Filipinerna, till England där han fick resa runt som en kuriositet där han lovades rikedom och berömdhet. I England trodde man att de tatuerade var kanibaler så de gapande människohorderna från när och fjärran tills han dog av smittkoppor efter 3 månader.
James Cook
reste i Polynesien och ökade handelsförbindelserna med Japan och då spreds intresset för tatueringar i Europa.
Så 1700-1800-talet förfinades konstformen och spreds inom olika subkulturer.
Cook tog med sig Omai till Europa 1774. Omai var en tatuerad urinvånare från söderhavet som visades upp i de fina salongerna. Hans nakna tatuerade kropp samtalades det om och begreppet tattoo myntades och var ett hemlighetsfullt och exotiskt ord som lever kvar än idag. Han kallades den ädle vilden och turnerade runt i landet.
På 1800-talet visades människor gärna upp som sevärdheter på cirkusar, variteér och marknadsplatser där speciellt de tatuerade var en stor attraktion.
Bland dessa upptäcktsresande som erövrade världen var det några som skaffade sig tatueringar & bruket spred sig bland sjömän. Vissa lärde sig även hantverket på plats & när dom kom tillbaks till Europa så startade dom upp egna tatueringsateljéer.
Under andra hälften av 1800-talet - ungefär fram till Första världskriget - upplevde tatuerarna i Europa en nästan otrolig blomstringstid.
Enligt uppgift lär ”tatueringsfarsoten” (på den tiden talade man om en sådan) ”ha gjort språng över i de breda borgerliga mellanskikten.
...och sedan åter gripit ikring sig inom de förnämare och allra förnämsta kretsarna. Såväl manliga som kvinliga medlemmar av nästan samtliga europeiska furstehus (inkl det tyska kejsarhuset) var tatuerade. Detta är väl belagt av dåtidens veckopress: kungen av Grekland, prins Valdemar och hans hustru prinsessan Marie av Danmark, prins Heinrich av Preussen, kronprins Rudolf av Österrike, ärkehertig Frans Ferdinand, ärkehertiginnan Anna, liksom de flesta av medlemmarna i det engelska kungahuset. Och - mera känt för att det ligger närmre i tid och rum (- genom vår tids spridning av bilder genom press och film ):
kung Fredrik IX av Danmark. (1947-1972)
Därtill kommer ett stort antal företrädesvis amerikanska och engelska exentriker, som lät gravera in en hel del kuriositeter i sin hud (l ex sitt testamente eller en förteckning över den egna vinkällaren), vilket boulevardpressen sedan naturligtvis mycket utförligt rapporterade om.
Långt in på 1800-talet brännmärkte man kriminella. De fick ett märke som skvallrade om det brott de begått. En tjuvskytt kunde till exempel få en hjortkrona inbränd, en falskspelare en tärning, förrymda sjömän en båtshake och så vidare. Märkningen orsakade ofta psykiska och sociala problem då den vanligtvis placerades på ett väl synligt ställe t.ex. i pannan. En brottsling som redan var märkt sågs som en möjlig återförbrytare och riskerade då ett strängare straff.
Samuel O´Reilly
konstruerade, med hjälp av en uppfinning av Thomas Edison, den moderna tidens tatueringsmaskin (patenterad 1891)
och sedan dess har seden/ yrket/ hantverket spridits fort. Nu sägs att man öppnar 1 tatuerings studio om dagen runt om i världen. Samuel öppnade tatueringsstudio i New York 1875. Det är från den här tiden man räknar "Old School".
Old school i norden
Köpenhamn stod för de flesta tatuerarna i Nyhavn från slutet av 1800-talet, till Sverige anses Axel Wilhelm Johansson
ha varit den första proffessionella tatueraren, han gick till sjöss som 17 åring och öppnade 1910 en tatueringsshapp vid järntorget i Göteborg.
Den tatuerare vi vet mest om verkade också i Göteborg, han hette Carl Gustavsson (höger i bild)
och jobbade som tatuerare mellan 1920-1940. Han och hans hustru drev en schapp där man i förrummet kunde välja sitt motiv och i rummet innanför tatuerade Carl sina kunder.
Sveriges kändaste i nutid måste vara Doc Forest "Ove Skoog"
som var den som införde den seriösa tatueringen. Han öppnade 1972 sin tatueringsstudio (& var den förste som fick myndighetens godkännande) efter att ha arbetat som sjöman & haft tatueringar som hobby i mer än 1 decennium.
Doc Forest hade en väldigt bra inställning till tatueringar (som funkar än idag) som beskriver allt han tänkte om sitt arbete: "Endast veklingar tatuerar sig på fyllan" & "tänk efter före- det är aldrig för sent, men kan vara för tidigt". ( Jag träffade honom 1985-86 när min dåvarande tatuerade sig hos honom och en riktigt trevlig man med humor).
Jag rekommenderar för intresserade att vända sig till Sjöhistoriska museumet i Göteborg eller Stockholm för att uppleva Carl Gustavssons samlingar, den större i Göteborg.
Världen runt
Eskimåerna
1972 på västra Grönland fann man några mumifierade kroppar från 1400-talet som var tatuerade
Det äldsta existerande porträttet av Grönläningar är en oljemålning, som hänger på Danmarks nationalmuseum i Köpenhamn. På det kan man se att kvinnan har likadana linjer över pannan och på kinderna som mumien.
Eskimåerna använde en speciell teknik när de tatuerar. Till skillnad från den valiga metoden där man gör hål i huden som fylls med någon slags färg. De syr istället in sina tatueringar i huden med hjälp av en liten ben nål och en tråd doppad i sot som de sedan drar under huden. Kvar blir ett streck av sot. Genom att sy flera stygn får de längre linjer och de kan göra ett mönster.
Hos Luafolket tatuerar kvinnorna sig för att de ska bli mer sexuellt tilldragande och ses för att öka hennes fertilitet.
SAMOA
Samoansk tatuering. Tatueringscermonin är oerhört viktig för familjen och för hela byn. Tatueringen står för renhet.
När de samlas för fest bereder de en kawa-dryck. Man får varken röra eller servera drycken om man inte är tatuerad.
Utan tatueringen är man oren. Den symboliserar också de samoanska männens styrka. Runt naveln har de en tatuering som symboliserar familjens liv och död, den sista tatueringen man får. Den får inte tatueras förrän allt det andra är klart.
Det här folket kallar sina tatueringar för pe'a. Metoden är mycket smärtsam. Pe'an knackas in i huden med hjälp av vässade griständer som de har fästa på långa pinnar.Deras tatueringar känns igen på de geometriska mönstren som täcker benen från knäet till ovanför höfterna. Dessa motiv har bland européer och amerikaner på senare tid blivigt populära att tatuera in på traditionellt vis.
Borneo och Indonesien
Här finns också en stor tatueringstradition. Borneos tatuerings design har varigt en stor inspirations källa till den västerlänska Tribala stilen på tatueringar som i dag har blivigt mycket populär specielt bland ungdomar.
Japan
De klassiska japanska tatueringarna är världskända och har blivigt den största inspirations källan till västerlänska moderna tatueringar.
Japanernas tatueringar är stora och färg granna de täcker ofta hela koppen. Det finns också en tanke att de skall passa kroppens eget mönster bakom dem.
Den japanska tatueringen, Iresuma, täcker ofta hela kroppen och består av ett enda huvudmotiv. Den sitter på ryggen och utförs under en längre tid med avbrott. En investering på 100-tals timmar av smärta och åtskilliga tusen dollar. Ett sätt att tjäna in en del av priset var att sälja sin hud. Detta innebar att köparen kunde kräva in ”sin” hud när ägaren hade dött, huden garvades och användes som väggbonad. Iresuma var förbjuden i många år och förknippas med undre världen. Den utförs så att man kan ha på sig kimono utan att tatueringarna syns.
Afrika
I Afrika har man utvecklat en helt annan tatueringsteknik än att placera färg innanför skinnet.
Efter som de är mörkhyade syns inte vanliga tatueringar under deras skinn. Skinnet är ett mörkt filter som är i vägen för tatueringen.
På grund av detta har man i Afrika utvecklat en slags ärr tatuering som utförs genom att man ristar in ett mönster i huden som man gnider in med aska eller växtfärger för att uppnå en bättre effekt. Såret skärs då och då upp för att det skall läka långsamt och bli mer infekterat, så att det blir ett kraftigt utbuktande ärr.
HAWAII
Tatueringar är traditionella och de har alla sina innebörder. Tatueringarna står för mana, andlig kraft.
När man låter tatuera sig, blir man delaktig av denna kraft. När någon dör på Hawaii tatuerar de sörjande tungan t.ex.: runda
prickar el en rand längs hela tungans kant.
En hajkäft på ryggen, innebär att en haj med en fisk i munnen inte slukar
en människa. Hajtandstatuering, bär man på händerna och handlederna som ett skydd mot hajar. En slags amuletter.
Vikingarna
Som de flesta kultur har förmodligen vår egen också kommit från våra sagor och myter.
Runor för lycka och välgång eller minnesskrift över närstående, att våra runstenar kan ses som förlaga till tatueringar ligger nära till hands.
Kanske skeppen ska ses för resor, erövringar eller färden till andra sidan, som många mytiska sägner ska den resan ske med skepp så...
Thailand
Den del av världen där tatueringskonsten är mest utbredd. Här är tatuering en slags amulett som skyddar mot hundbett, ormbett och trafikolyckor.
Men det fungerar inte alltid. I Thailand är tatuering en religiös rit som utförs i tempel och kloster.
Qilakitsoq-mumierna
Qilakitsoq-mumierna är Grönlands kanske främsta arkeologiska fynd, och var en vetenskaplig sensation när de blev kända 1977 då bilden av den mumifierade sexmånaders babyn från sent 1400-tal spreds över världen, bland annat på ett omslag till tidskriften National Geographic.
Mumierna upptäcktes 1972 i en grotta i berget nära den förra boplatsen Qilakitsoq av två bröder från Uumannaq som var på ripjakt. De fotograferade och rapporterade fyndet, men inget hände förrän 1977, då Nationalmuseet i Nuuk fick en ny chef och utgrävning inleddes.
Graven bestod av åtta mumier, sex kvinnor och två barn, båda pojkar. Kropparna hade begravts under ett klipputsprång som skyddat dem från sol, regn och snö. Genom åren har vind och låg temperatur torkat ut och bevarat kropparna på ett sätt som mest liknar modern frystorkning.
Vid utgrävningen blev det uppenbart att detta var ett ovanligt fynd. Det var norra Amerikas äldsta funna bevarade kroppar, och det var en unik möjlighet att studera grönländsk kultur under sent 1400-tal, eftersom mumierna kunde dateras till 1475 ± 50 år. Alla kropparna var begravda i sina kläder, och många föremål fanns i graven. De bäst bevarade mumierna valde forskarna att inte röra mer än nödvändigt. Man har inte ens tagit av dem kläderna. Dessa kroppar visas idag i Nationalmuseet i Nuuk. Flera av de vuxna kvinnorna har ansiktstatueringar.
De mindre väl bevarade mumierna undersöktes närmare, men man har inte funnit någon klar lösning på vad som orsakade gruppens död. Det var mot traditionen att män och kvinnor begravdes var för sig, och vad som orsakat denna begravning av enbart kvinnor och barn är oklart. Även om det fanns tecken på sjukdom hos enstaka av de begravda, så var de döda inte i dåligt skick när de dog. Det fanns inga tecken på undernäring, våld eller - för de flesta av dem - akut sjukdom. En teori om att hela gruppen dött i en båtolycka anses idag vara motbevisad.
Vad gäller den sex månaders pojken på bilden, anses det däremot troligt att han begravdes levande tillsammans med sin avlidna mor, eftersom hon inte längre kunde vårda och amma honom.