Slaveri

Slaveri innebär att en människa (slav) kan ägas och behandlas som egendom. Det ger slavägaren rätt att använda slaven till tvångsarbete och att sälja slaven vidare.

Slav kommer ursprungligen från de slaviska gruppernas ord för sig själva, "Slověnci" (berömda, beryktade), som gav upphov till östromerska sklabos (580 e.Kr), betydande "person av slavisk folkstam". Sedan har det via latinets sclavus (c:a 800 e.Kr) kommit till svenskan - i betydelsen av ägd, ofri människa - först 1625 e.Kr enligt Svenska Akademiens ordbok.Anledningen till betydelseglidningen tros vara de långvariga krig mellan Bysantinska riket och de slaviska områdena, under vilka stora mängder slaviska krigsfångar blev gjorda till egendom^.

I juridisk bemärkelse saknar slaven rättshandlingsförmåga.  Ägaren kan förfoga över slaven väsentligen efter egna önskemål, och även överlåta äganderätten till någon annan. Detta framgår klart av bland annat en av de romerska termerna för slav, manicipium, vilket just betyder egendom, eller det arabiska mamlúk som har samma betydelse.

Livegenskap innebär att en person är bunden till ett visst landområde och måste arbeta för den som för tillfället äger jorden. Däremot kan inte en livegen säljas enskilt, vilket skiljer det från konventionellt slaveri. Som slav kan man ibland räkna någon som lever i någon annans fångenskap i ett land där slaveri är förbjudet.

Idag bedrivs slaveriverksamhet i bland annat Nordafrika.

Svensk slavhandel

Sverige förbjöd slaveri och slavhandel 1335.

Under 1600-talet och framåt deltog Svenska skepp utanför det egentliga Sverige i den transatlantiska slavhandeln. I praktiken legaliserades slavhandel när Sverige skaffade sig handelstationer i Afrika.

Förbud mot att ge sig till träl (gåvträldom) skall ha utfärdats redan av Birger Jarl  I privaträttsliga urkunder omtalas, förutom ett enda undantag (Arnö 2 jun 1304), ej träldom som bestående efter 1200-talets slut.

Vikingatid & äldre medeltid

Vikingarnas slavar kallades trälar. Innebörden av detta var ursprunglingen "springpojke" och termen gällde endast män. Den kvinnliga motsvarigheten hette ambátt " tjänare " och ursprunget är antagligen keltiskt.

Brytar var förvaltare på huvudgårdar som inte ägaren själv bodde på. Enligt norska landskapslagar från 1000- och 1100-talen var bryten ofri, men i danska lagar från slutet av 1100-talet och 1200-talet är alla brytar fria, vilket tyder på att deras juridiska status förändrats över tiden.

Fostrar var ofria som även de hade högre status än andra trälar. Ordet har tolkats som "hemmafödd träl", det vill säga trälar som fötts på gården och inte införskaffats. Enligt Östgötalagen kunde fostrar visserligen säljas, men till skillnad från andra slavar endast under närvaro av vittnen. De fick även gifta sig med fria män eller kvinnor. Barnen i ett sådant äktenskap blev också fria. Enligt Äldre Västgötalagen fick änkor inte gifta om sig och gå ifrån bo och barn om de inte hade en fostre eller fostra som kunde förestå detta, och enligt Västmanlandslagen kunde fostrar ingå i ledungen " värnplikt".

Vikingarna är ett folk av sagor och sägner och än i våra tider facineras vi av berättelser och mystik, då berättades det sedelärande sagorna under de kalla vintrarna samtidigt som man handarbetade för den kommande arbetssäsongen som skulle fylla föråden för nästa vinter.

Enligt asatron var trälarna ättlingar till en mytisk person med samma namn, denna befann sig längst ner på det sociala systemet.

Både före och efter vikingatiden togs trälar som arbetsslavar i samband med krig och strider. En träl kunde födas in i slaveri men man kunde även bli träl genom straff, en del fick straffet träldom av sina brott, brottet kunde göras tidsbestämt eller till livstid. Det var också vanligt att folk frivilligt sålde sig som träl, eller att man sålde sina barn. En gåvoträl var fattiga som överlämnade sig pga svält eller annat, detta frivilliga överlämnande kallades "Flatföring". Detta var vanligt i Sverige men även Danelagen i England. Detta var den första typen av träldom som förbjöds. Att vara träl innebar inte ofrihet dock finns det källor som omtalar hur nordbor handlar med slavar och även offrade dessa på gravbål, vissa nordiska gravar innehåller lämningar som tolkats till lämningar av trälar som gravoffer.

En träl hade ingen frihet, moral eller rättigheter och vikingalagen som handler om mandråp gäller inte trälar. Däremot hade en träl rättigheter att behandlas humant och finga han skador skule trälen ersättas. Om du tänker dig att att det var arbetskraften som köptes, inte trälen i sig, så fungerar paragrafen om köp av män alldeles som om det var boskap. Anledningen till att man sålde en träl kunde ju vara att man inte behövde arbetskraften eller inte kunde försörja honom. Alla trälar var rättslösa, de stod alltså utan några rättigheter överhuvudtaget och kunde köpas och säljas. Trälarna saknade också personlig säkerhet och sågs som sin herres egendom. Om en herre förgrep sig på sig egen träl fanns det inget straff att ta till, men om någon förgrep sig på någon annans träl blev denne skyldig att betala böter till trälens ägare.Någorlunda rika hushåll hade troligen mellan tre och åtta tjänare, av vilka en del troligen var trälar hela eller delar av livet. På större gårdar kunde det enligt de isländska sagorna finnas 10-15 trälar, och stormannen Erling Skjalgsson i Norge uppgavs ha haft 30 slavar på sin huvudgård.

Svenska vikingar färdades österut till Ryssland och hämtade slavar men även Germanska, Brittiska och andra nordeuropeiska stammar och vi handlade friskt med dessa som såldes till Arabiska eller Judiska slavhandlare som oftast gjorde dessa till enucker efter att kastrera männen. Vi var beryktade slavhandlare.

De Svenska manliga trälarna arbetade mestadels med skötsel av boskap, fiskade och i skogen. De kvinnliga med matlagning, mjölkade kor och getter, skötte handkvarnen och hölls som bihustrur. Alla hjälpte till med att bärga skördar och bygga inhängnader oavsett om man var träl eller ägare.

Allteftersom Kristendomen skulle bre ut sig i norra Europa blev efterfrågan på icke-kristna trälar större, och vikingarna blev ganska ensamma kring slavhandeln eftersom kristna inte fick handla med trälar. Möjligen kan detta vara anledningen till att Trelleborgarna uppstod, som av vissa tolkats som marknader eller förvaringsplatser för trälar.

När Vikingarna kristnades fick vi en ny syn på slaveriet, kyrkan och Gud ansåg att det var en "behaglig" gärning att frigöra trälar och det finns testamenten som te.x helgonet Botvid och många fler medeltida testamenten som omtalar frigivandet av trälar så under 1200-1300-talen förändrades synen gradvis i Sverige.

1335 infördes förbud mot träldom i Sverige av Kungen Magnus Eriksson på hans Eriksgata via Skarastadgan, lagtexten innebär att ingen person som födds av kristna föräldrar i Västergötlands eller Värends lagsagor skulle vara träl.

Lokala förbud hade då redan inrättats i flera andra landskap. Lagen år 1335 innebar i praktiken att de dåvarande trälarna var den sista generationen där.

Kung Magnus Erikssons domsigill.

Trots detta var det inte formellt olagligt för svenskar att äga slavar men dessa fick då bara ägas utanför rikets egentliga gräns som i landets kolonier Den 19 maj 1845 fattade riksdagen beslut om att förbjuda slaveri i hela riket. Den 9 oktober 1847 var alla slavar och trälar officiellt fria.

När delar av Estland och Livland införlivades i riket fick de slavar som fanns där inte omedelbart frihet, men det förekom livegenskap under en period vilket gradvis avskaffades. Anledningen var främst att trälar och livegna inte betalade skatt till kronan vilket försämrade kronans finanser.

Stormaktstid 1650-1663

Sverige har handelsstationer i Afrika ( Cobo Corso ) 1650

Sverige, tillsammans med Norge och Island, skiljer sig från övriga Europa på så sätt att livegenskap aldrig förekom i dessa länder. Vissa påstår att slaveri förekommit i Sverige även efter år 1335, baserat på enstaka fall. Omfattningen har i vilket fall som helst varit mycket begränsad. Det finns inga belägg för att slavar har använts som typisk slavarbetskraft efter 1335; de slavar som förts till Sverige av resande stormän fungerade mer som en statussymbol hos högadeln. Mellan cirka 1650 och 1850 fanns det till exempel svenska tjänstemän och affärsmän som arbetat i Sveriges kolonier i Västafrika och Västindien, och som sedan fört slavar med sig tillbaka till Sverige.

Ett sådant fall finns beskrivet av journalisten Göran Skytte. Den svenske prästen Lönner var i tjänst på ön Saint-Barthélemy i Västindien på 1800-talet. När han reste hem för att bli präst i Hudiksvall tog han med sig två slavbarn tillbaks. De två slavbarnen överlevde inte kylan i Sverige.

Louis De Geer startade och drev det Afrikanska kompaniet.

Den Nederlandsfödde industripionjären Louis De Geer och Drottning Kristina tog initiativ till den period av svensk slavhandel, som inleddes 1650.Louis De Geer, startade ett svenskregistrerat företag, Afrikanska kompaniet, som öppnade handelsstationer längs den västafrikanska kusten. En koloni, Cabo Corso,grundades 1650 i nuvarande Ghana. Danska och nederländska fort togs över för att försvara handelsstationerna. Från att varit främst tyskt och nederländskt blev kompaniet främst svenskt år 1654. Ett nederländskt fort byggdes ut och namngavs Carolusborg efter Karl X Gustav. Fortet användes vid slavhandel även under den svenska förvaltningen, men inte huvudsakligen av svenska skepp.

Kolonin kapades 1658 av Danmark och fram till 1660 var den en dansk koloni. År 1663 togs Cabo Corso slutligen över av nederländarna, därefter engelsmännen.

Gustaviansk 1784-1813

Sverige har handelsstationer i Karibien ( Svenska S:t Barthélemy ) 1784

Sverige höll avtal med England och Nederländerna angående slavhandel och några svenska fartyg deltog i triangelhandeln.

Mellan 1784 och 1878 , ägde den svenska kronan ön Saint- Barthélemy i karibien där slaveri förekom.

År 1784 köpte Gustav III den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy av Frankrike. Ön, som är ungefär lika stor som Gotska Sandön, hade redan koloniserats av fransmännen. I den nya kolonin bedrevs svensk och internationell slavimport och handel med slavar från Afrika. Enligt kartläggningar av den transatlantiska slavhandeln utgjorde Saint-Barthélemy aldrig någon av de större slavhamnarna inom den transatlantiska slavhandeln.Vid den tiden hade Frankrike problem med att transportera de slavar som behövdes för kolonierna i området. Sverige skulle kunna försöka att exportera ett bestämt antal slavar till de franska kolonierna i området varje år. Saint-Barthélemy saknade förutsättningar för jordbruk, men ön hade förutsättningar för en naturlig hamn. För att få köpet av ön att gå runt, var det nödvändigt att inrikta den på handel. Den svenska generalkonsuln i den franska staden L'Orient,Simon Bérard rekommenderade att ön skulle göras till ett Frihandelsområde.

Om Saint-Barthélemy blev en framgång kunde Sverige senare expandera till flera öar i området. De ledande kolonialländerna i Europa, England, Frankrike, Portugal, Spanien och Nederländerna, hade stora inkomster från vissa karibiska öar. Gustav III följde Bérards rekommendationer och försökte göra Saint-Barthélemy till ett frihandelscenter, även för slavhandel. Den första guvernören på det svenskägda Saint-Barthélemy hette Salamon Mauritz Von Rajalin

, hans adjutant var löjtnant Pehr Herman Von Rosenstein. År 1785 förklaras ön som frihamn.

Saint-Barthélemy var en frihandelstation med inga eller låga tullar och avgifter för varor som fraktades genom kolonin. Lagar som reglerade slavar och handel instiftades av myndigheterna efter fransk förebild.Direktimporterade slavar från Afrika på Saint-Barthélemy kunde säljas vidare utan avgifter: "Fri import av slavar och handel med svarta slavar eller så kallade nya negrar från Afrika beviljas alla nationer, utan krav på att betala några avgifter vid lossningen.

I likhet med tidens merkantilistiska tänkande var tullar och avgifter högre för andra stater än för den egna statens medborgare och företag. Folk som kom från andra öar för att köpa sina slavar på Saint-Barthélemy var tvungna att betala en avgift när de exporterade slavar från ön. Det fanns också en skillnad mellan slavar som hade blivit förda till den Nya världen på ett svenskt skepp och slavar som blivit transporterade på utländska skepp. Svenskars avgifter vid slavexport var bara 50% av avgiften för utländska slavtransportörer.

Den 12 mars 1790 stadgades det i ett kungligt brev till kammarrätten och konseljen på S:t Barthélemy att det skulle råda frihet för alla på Saint Barthélemy bosatta och ankommande att utrusta och sända ut skepp och sändningar till Afrika för att köpa slavar. Kungen skrev att "en ny gren bör kunna uppkomma för svenska handeln på Africa och kusten av Guinea

Fram till 1805 drevs all handel och allt som hade med huvudstaden Gustavia och hamnen att göra av Svenska Västindiska Kompaniet. Det enda som sköttes av svenska kronan var att byta guvernör och garnison. Det Svenska Västindiska Kompaniet var ett privat företag med kungligt monopol över all svensk handel via Saint Barthélemy. Det var kompaniet som bedrev handeln med slavar och andra varor. Av tullar och avgifter gick tre fjärdedelar till kompaniet, resten tillföll den svenska staten som avgift för monopolet.

På S:t Barthélemy talades engelska och franska, endast några procent av öns befolkning var svensk. På ön användes aldrig svensk valuta. Tidningarna som publicerades på ön var engelska och franska. Öns lagar skrevs på franska eller engelska. Alla afrikaner på ön var inte slavar, år 1819 bodde 4 587 personer på ön, av dessa var 2 849 färgade och av dessa var 2 033 registrerade som slavar, alltså cirka 71 procent

 

Under lite mer än ett år, mellan 19 mars 1801 och 10 juli 1802, befann sig Saint Barthélemy utanför svenskt styre. Då var det engelsmännen som hade hand om ön, till följd av Napolionkrigen.

Slavlagstiftning på Saint-Barthélemy

Slaveriet på ön Saint-Barthélemy reglerades i en lag som ursprungligen skrevs på franska sedan på engelska. Enligt förordningen delades befolkningen på ön in i tre grupper: vita, fria kulörta och svarta slavar. I likhet med den tidens syn på brott, straff, ansvar och klasstillhörighet, kunde fria män och slavar behandlas grymt.

Regeringen i Stockholm beviljade år 1806 guvernörens ansökan att få hyra en slav som ny piskare och bödel i Gustavia. Enligt Sjöhistoriska Museet blev lagarna inte mildare med åren, vilket samtida beskrivningar av piskningar gett uttryck för: "...varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn- samt köttstycken följa ofta med ifrån kroppen."Lagarna för slavar skrevs av guvernören Pehr Herman Von Rosenstein år 1787 och var menade att kuva dessa även med hjälp av piskning, halsjärn och brännmärkning. Upp till 29 piskrapp fick delas ut av slavägaren själv, men straff därutöver var bödelns uppgift. Gravida kvinnor skulle piskas liggande på marken med en grop utgrävd för magen. Straffet för slavar som slog tillbaks mot sin ägare eller dennes familj var döden.

Handelns omfattning

Enligt den svenska regeringen förekom cirka 50 svenska slavskeppstransporter mellan 1600- och 1800-talet.I jämförelse har forskare vid Emory University identifierat totalt 34 941 slavtransporter över Atlanten i den hittills mest detaljerade kartläggningen av handeln I denna databas finns tio stycken resor där skeppet är registrerat som svenskt.Vid fyra av dessa resor finns en registrering om att skeppet är konstruerat i Sverige. Om 50 stycken slavtransporter genomfördes av svenska skepp, så utgjorde därmed de svenska slavtransporterna 0,14 % av samtliga transporter. Om 10 stycken slavtransporter utfördes av svenska skepp, utgjorde de svenska transporterna 0,2 promille av samtliga slavtransporter.Andelen slavtransporter som utfördes av Sverige är så liten att den inte redovisas separat i forskningsprojektets egna sammanställningar över den transatlantiska slavhandeln.

Hur många slavar fördes till den Nya Världen på svenska fartyg är ännu omöjligt att veta, eftersom de flesta av arkivhandlingarna inte har ännu undersökts på allvar i detta avseende, och många av dem är nu inte tillgängliga på grund av de är dåligt bevarade och inte heller mikrofilmade. Trots att en katalog om forna svenska ön Saint-Barthélemy nu är tillgänglig online.

Slavskepp som anlände Saint-Barthélemy

Det typiska skepp som anlöpte Saint-Barthélemy var inte ett svenskt skepp. Även slavskepp som registreras som svenska, var ofta byggda i andra länder och hade engelska kaptener och besättning. Från Saint-Barthélemys tidning, som skrevs på engelska, finns mellan 1804 - 1806 detaljerade listor över de skepp som anlöpt hamnen under den gångna veckan. Några exempel är:

• 8 oktober 1804: Skonaren ACTIVE under befäl av kapten Portelly ankommer med last som består av vin, rom, socker och ”Nya Negrar”.
• 25 december 1804: Den danska briggen HOFFI under befäl av kapten Hilton ankommer efter 44 dagars resa från Rio Pongo med en last av 177 slavar.
• 16 mars 1805: Den amerikanska skonaren ELMIRA under befäl av kapten Sherburne ankommer efter 19 dagars resa från Goré med 46 ”Nya Negrar”.
• 5 juli 1805: Det engelska skeppet KITTY'S AMELIA under befäl av kapten Newcable ankommer efter 42 dagars resa från Angola med 210 ”Nya Negrar”. Briggen PRUDENCE under befäl av kapten Griffith ankommer efter 42 dagars resa från Angola med 162 ”Nya Negrar”.
• 9 augusti 1805: Den svenska skonaren ONLYFER under befäl av kapten Lamitt ankommer med 101 ”Nya Negrar”.
• 19 oktober 1805: Den svenska briggen ELISABETH under befäl av kapten Pyke ankommer efter 63 dagars resa från Afrika med en last av 176 slavar.

I databasen Trans-Atlantic Slave Trade Database finns 1 283 slavar registrerade och som har anlänt till Saint-Barthélemy. Av dessa hade 421 (33 %) transporterats på brittiska fartyg, 536 (42 %) på danska / baltiska fartyg, 250 (20 %) på franska fartyg, och 76 (6 %) på amerikanska fartyg.

1800-1900- tal

Allteftersom slaveriet upphörde försvann företeelsen från land efter land i Europa. Dock fortsatte slaveriet från Afrika och seglade dom till kolonierna i Amerika, behovet av arbetskraft var outsinligt och mellan 1800/ 1900- talet hade runt 11 miljoner svarta korsat Atlanten.

I Sverige fick vi livegna, dvs säga fria bönder som arbetade för den jordägare vars mark de bodde på. Lagen förbjöd dom att flytta

2000-tal

Efter slaveriets formella upphörande fortsätter framför allt slavliknande förhållanden som barnarbete, skuldslaveri,

kontraktslaveri,

barnäktenskap

och trafficking

och att vara stora samhällsproblem. ILO uppskattar att omkring 20,9 miljoner människor lever under tvångsarbete (forced labour) Den starkast växande delen av slavhandeln är sexhandel med kvinnor och barn; något som också förekommer i Västvärlden. De flesta slavarna idag finns dock i Asien (omkring nio miljoner).Högre siffror förekommer, delvis beroende på olika definitioner av slaveri, framförallt beroende på olika metoder för att uppskatta antalet.

Mauretanien var den sista stat som förbjöd slaveriet (2007) . En första ansats att förbjuda slaveri gjordes 1981. Trots detta fortsatte slaveri vara accepterat och slavar köps och säljs öppet i landet.Den 9 augusti 2007 gjorde Mauretaniens parlament en ny ansats att kriminalisera slaveriet. Uppskattningsvis 20 % av Mauretaniens befolkning är ännu förslavad.Mauretaniens slaveri omfattar även en rasdimension. Slavägarna är ättlingar till invaderande arabiska grupper och berber-stammar med ljusare hy medan slavarna är mörka afrikaner.

År 2017 rapporterade The Guardian om att slavhandel började ske öppet i Libyen enligt källor ifrån FN

Källor till min skrift är wikopedia