I alla tider har underjorden skrämt och facinerat människan och redan på yngre stenåldern från ca 2500-1700 f.kr fanns det en "gruvindustri" där flintan var av största intresse för brytning. Flintan bröts på ett synnerligen modernt sätt och distribuerades över stora områden efter nästan modern förmåga. Egentligen fanns det bara 2 mineraler som kunde tillfredställa kvalitetskraven, flinta och obsidan, som är vulkaniskt glas.
Båda dessa mineraler är sällsynta i stora fyndigheter men ett undantag finns i Grimes Graves-gruvan i England, gruvan finns utanför Suffolk. Detta märkliga gruvfält rymmer bortåt 433 gruvschakt där djupet ligger på mellan 9-12 meter under marknivån. Arkeologer har räknat ut att områdets 14 hektar ursprungligen hade ett föråd av 17.500 kubikmeter flinta, totalt är området på 37 hektar.
Den agrara stenåldern visar prov på att tillverkning av en underjordsgruva inte skiljer sig särkilt mycket från en modern teknik. Man kunde sänka ett schakt till önskat djup, man kunde från schaktet driva gruvgångar,orter, dit man ville. Man förstod också att ordna med en effektiv ventilation och att tillämpa pelarbrytning, dvs utvinna det nyttiga mineralet, medelst brytning på bred front genom att i brytningsrummet lämna kvar pelare som höll taket uppe. Eftervärlden har kunnat konstatera att bergsmännen beräknade mycket korrekt de bärande pelarnas antal, avståndet mellan pelarna, samt deras grovlek, så att man fick ut maximalt med den nyttiga malmen utan att taket rasade. Förvånadsvärt få av pelarna har rasat till våra dagar, och detta arbete är gjort av stenåldersmänniskor, som förmodligen jobbat nakna i gruvan.
Gruvgångarna var låga, även för de dåtida gruvarbetarna som var dryga 1.5 meter långa, höjden är 70-90 cm, vlket medfört att de som bar ut de brutna massorna til schaktbotten, måste ha gått starkt framåtlutade med sina bördor på ryggen eller i famnen. Arbetsställningen vid brytningsfronten måste normalt ha varit liggande möjligen halvsittande. (samma gruvteknik som te.x Nyvångs gruva ända in i 1940-talet använde sig av, där arbetarna låg på sidan och högg loss med en handhacka och rakade undan de lösgjorda massorna.)
Ventilationstrummorna där har dimentionerats så att en liggande människa precis fått rum i dom, axelbredd och ca 30 cm i höjd. Förvånadsvärt nog visar det sig att det vanligaste arbetsredskapet var en hacka som framställdes av kronhjortens horn. Högerhänta har använt vänster horn. 56.ooo horn beräknas ha gått åt för att bryta flintan och det innebar att det förmodlingen också funnits en hel industri bara för att få dessa horn levererade till gruvan.
Hornet användes till allt, den bröt loss, den var hammare och raka och man kan föreställa sig hur mödosamt det måste ha varit för gruvarbetaren att ta sig genom den hårda kalkstenen och för mannen liggande vid flintfronten att lösgöra flintan.
Endast i ett fåtal fall har man funnit skaftförsedda flintyxor-som dock var den här gruvans främsta produtionsartikel.
Det verkar som att flintan lämpade sig bra för yxor och förmodligen transporterades flintan över stora landområden och exporterades långväga. Yxorna har sålts som råmaterial och blivit färdigställda och polerade någon annanstans.
Arkeologerna tror att gruvarbetarna hade låg status och kanske varit krigsfångar, kriminella eller fördömda människor.
Mycket tyder på att de som arbetade i gruvan även bodde i den eller vistades i långa perioder.
Gruvschaktet har flera kapell där deras gudar dyrkades och man tror att de kan ha offrat människor och kanske även kannibalism förekom, de hade en mycket utsatt position, de befann sig i den megalitiska begrepp mitt i Moder Jords sköte och de bröt mot ett mycket heligt tabu.
I en annan gruva fanns ett uthugget altare med 2 akalkstensfigurer, en havande kvinna och den andra en fallos, arkeologerna tror att det var för att "befrukta" gruvan så den skulle ge god skörd.
Grottor, källsprång och djupa raviner betraktades i forntider som ingångar till Moder Jord sköte och det var minst sagt mycket farlig mark att beträda.De var ingångar till "underjorden" långt fram i historisk tid och ett tillhåll för väsen som troll, bergakungen, jättarna m.fl och enligt levande folktro ända in i modern tid.
Det ligger nära till hands att antaga att folket i Grimes Graves inte hörde till folk i allmänhet, kanske inte hörde till stammen eller att de var utstötta som drabbats av de stammens bannlysning och blivit megalitens parias.
Ska försöka dra lite modernare gruvhistoria i korta årtal...och eftersom jag bott i Garpenberg så blev det lite fokus dit...
Vid sidan av jordbruk har bergsbruket och metallindustri varit Sveriges huvudnäring och är än idag en av de viktigaste industrierna för vårt välstånd.
Under Kung Knut Eriksson (ca f. 1145-d. 1196 ) skedde gruvbrytning av silver i stor skala och myntningsorten var Västerås, vars biskop hade del av den. Kyrkan hade stor betydelse för bergshanteringen, i och med som förmedlare av kontakter med länder söderut, främst Tyskland. Kyrkan hade andelar i gruvor och en gruva i området hette t.o.m Biskopsgruvan.
Villkoren var hårda för bergsmännen och arbetsplikt var obligatorisk för alla och envar. Arbetarna hade bara plikt och inga rättigheter och olydnad bestraffades hårt.
De äldsta orginaldokumeneten är från 1288 och gäller Västerås biskopsstols andel i kopparberget, men en Minoritet-munk Bartholomeus Anglicus talar i sitt encyklopediska verk " De Proprietaibus Rerum" i början av 1200-talet om Sveriges rikedom på metaller och dess silvergruvor som överträffar många andra länder. Munken var bosatt i Magdeburg "Tyskland" och även om han har överdrivit sin uppfattning om Suecias rikedom, är det inte gripet direkt i luften.
1345 löd paragraf §5 i Magnus Erikssons privilegier...
- Ingen får gå arbetslös, varken drängar eller kvinnfolk.
- Vill de inte arbeta för den lön som erbjuds dem, ska de sättas i kistan "arresten" tills de vilja arbeta.
- De anställs för helt eller halvt år.
- Löper de bort från berget, sedan de blivit stadda, kan de gripas och återföras.
Arbetsförhållanderna var sådana att man räknade med att legofolket skulle vilja fly arbetsplatsen. Det fanns inte några privilegier för kvinnor att slippa detta arbete. mästermännen var ofta bönder och ägare till hytta och delägare till gruvan.
Snart nog var järnnäringen ingen binäring till jordbruket utan en särskild gren som kräver folk, som ägnar sin hela tid till densamma, bönderna hade blivit arbetsgivare och som sådana kallades de mästermän.
På 1400-talet blev det vanligare att tala om gruvor och bergslag, en del platser där gruvnäringen växte var t.ex Hedemora som inbegrep järngruvan på Vikaberget och koppargruvorna på det närbelägna Garpberget, sista gången Vikaberg nämns är 1474, sedan blir orten känd som Intrånget.
Äldsta skriftliga urkund som anses bevisa kopparbrytning vig Garpeberget är en Olof Finne den 14 juli 1402 utfärdades urkund rörande Finnhyttan, där han för egen del avstår från ansprök på sin broder, Peder Eskilssons fastighet. Urkunden visar att Garpenbergets historia måste gå tillbaka till slutet av 1300-talet.
Att Hedemora och Garpenberg varit viktiga för Sverige och gruvindustrin visar historien också genom att man i Garpenberg höll ting den 30 nov 1481 och det visar att det var en plats av betydelse. 5 år senare kallas Garpenberg ett "Cronones" berg som pekar på att kronan var inblandad men troligtvis drevs gruvan av enskilda bergsmän som köpte och sålde hyttor och delägarskap i hytta innebar rätt att bryta malm i berget.
Att Garpenberg var av största betydelse även för kyrkan visar sig genom att När Hedemora kyrka genomgick en restaurering och utvidgning i mitten av 1400-talet "tror man " tillbyggdes man bl.a ett kor, kallat S:ta Annas kor eller Garpekoret. Sankta Anna var bergsmännens helgon och det är tydligt att detta kor varit bergsmännens särskilda plats i kyrkan och att det också kallades Garpekoret så måste Garpenberg redan då ha utgjort det viktigaste gruvfältet i Hedemora bergslag. dess betydelse var så dominerande att bergsmännen helt enkelt kallades Garpar.
Till vardags gick bergsmännen till sitt eget kapell, som låg vid Gruvsjöns nordvästra strand, omedelbart vid gruvfältet och kapellet finns dokumenterat på 1520-talet och säkerligen var det gammalt redan då.
I kapellet hölls varje morgon och kväll bön för gruvfolket, närvaro var obligtorisk som övervakades av dagsverksskrivaren, frånvaro utan skäl bestraffades hårt. Motivet var inte bara religiöst utan gav gruvägaren god kontroll över de anställda.
På 1600-talet kom Karl IX, med nya friska initiativ och inaugurerade ny uppgångsperiod för vissa gruvor bl.a Garpenberg. Nu byggdes ny konst och för sin tid var det ett omfattande företag att introducera nya tekniska nyheter.
Han lät bygga Stora bredsjödammen som överförde sitt vatten till Garpenberg och avståndet på 3000 alnar (ca 1782 meter) här byggdes en stensatt kanal som grävdes av soldater och fick namnet knektgraven. Vattenkonsten var klar 1609 och för att malmen skulle utvinnas bättre lät han inrätta ett bokverk, troligtvis vid Hässhyttan 1609.
1614 arrenderades bruket av Garpenberg till Hauptman Hans Christoffer Steger från Falun, sedan dess har inte staten skött driften av denna gruva som varit i olika ägor sedan dess.
Kolet har varit lika viktigt som malmen på 1600-talet.
1600-1700- talens brytning av gruvor har slitit hårt på skogarna och i gruvsamhällen ser man än idag de stora och många varphögarna som markerar deras brytning.
1768 var avkastningen på Garpenbergs gruva i kilogram koppar 17,798.
1797 var avkastningen i kilogram 45,240.
1836 var avkastningen 76,886, detta berodde på att man sovrade i de gamla varphögarna, dock var den klenare.
1830 kom och infördes Lancashiresmidet till Sverige, England hämtade mer än 80 % av sitt järn från Sverige.