Att göra skillnad

Sala 2016-11-04

Jag har ju, som de flesta av er redan vet om, att jag inte har några biologiska barn, och att detta är också en sorg att inte kunnat få familj och vara som (alla andra) . Förmågan att få ge liv till en ny liten människa ligger djupt förankrad hos de flesta, att inte få den möjligheten gjorde att en stor bit sorg har bitit tag i mig och den sorgen kommer aldrig att upphöra.

I och med att jag inte fick egna barn...gav livet mig ...andra möjligheter att ge liv.

Att inte vara som "alla andra" kanske har påverkat andra mer än mig själv, då jag alltid gått min egen väg genom livet och inte haft förmågan att låta mig kuvas in i mallen om "hur man ska vara", jag har i mitt tycke tur att jag inte fattat att man ska göra som "alla andra".

Jag har haft familjehem där människor kommit och bott hos mig för att hitta stabilitet hos sig själva att leva ett odramatiskt och odestruktivt liv där de varken skadar andra eller sig själva.

Mina placeringar har haft en ålder av 7-60 år, av båda kön.

Dessa människor har inte alla varit snälla, trevliga och ordningsamma då de kom, då hade de ju inte behövt mig,  men de har själva valt att bli sådana människor som idag är ett ett föredöme för sin omgivning.

Att göra den skillnaden i andra människors liv har för mig varit en stor drivkraft, att lyfta deras medvetande från det dom var till att de är vuxna människor som gör medvetna val, att de har val, har de inte kunnat förstå.

Deras levnadshistorier fulla av tragedi, av familjer i splittring och otrygghet är tragiska och många är söndriga i både kropp och själ, många av de som bott hos mig har haft en mycket våldsam ådra,  så att slå är det som förlöser smärtan till uthärdlighet, att få det att bli stilla inombords, när det enda som gör en trygg är otryggheten, när kaoset är det som kommer med frid inuti.

Att de ofta är barn till missbrukare gör deras chanser till en "normalt" liv nästan minimalt att lyckats bli en människa utan egna erfarenheter av droger, alkohol, piller, misshandel och övergrepp...listan kan göras lång så jag stannar där för jag tror att du som läser detta ändå förstår.

Att kontrollbehovet hos dessa människor blir stort handlar om överlevnads-stategi... att ha kontrollen innebär att man minimerar risker, när ingen ser till att man äter, sover eller sköter skolan och kläder te.x blir de ofta tvungna att lära sig det själva, de blir mästare på att överlevna och blir ofta riktigt duktiga på att ligga steget före, om inte VET dessa barn att de blir utsatta för misshandel, hunger och sömnlöshet och ytterst omhändertagna av socialtjänsten, glöm inte bort att väldigt få barn INTE älskar sina föräldrar oavsett uppväxt-situation.

En del av dessa barn, växer upp att själva bli missbrukare, en del av dessa har mycket stora kontrollbehov och många gånger handlar missbruket om självmedecinering då ingen, absolut ingen från skola eller grannar, släkt och vänner, inga har brytt sig om att när det inte fungerar att lyfta dessa barn till en annan miljö och skolan fortfarande inte funkar, att de inte slåss mindre med andra barn, när de fortfarande trotsar och inte gör "som alla andra" barn...då fortsätter de vuxna på samma linje.. det är inte barnen det är fel på... i mina ögon.

Att jag inte har fött barn är idag ledsamt personligen men jag har gett liv i en annan form då jag gjort skillnad i andras levnadsval.

Jag har jobbat med "oftast" män med mycket långa fängelsestraff, nu pratar jag mellan 20-30 år, män med dubbla diagnoser och multidiagnoser. Jag har jobbat med psykiskt sjuka, psykopater, sociopater och nu i efterhand, kan jag inte fatta att jag har bott ihop med dessa män upp till 18 stycken, (samtidigt på sista familjehemmet).

En del av de män jag jobbat med har varit på förstasidorna i de största tidningarna och på nyheterna på teven...och då inte för att de har presterat stordåd som är till gagn för vårt samhälle.

Jag har en förmåga, jag hade förmågan att ge dessa människor tillit, ärlighet och en naturlig omsorg med empati, där jag har en enda önskan... att de FÖRSTÅR att de har ett val, ett val att ändra på det dom inte vill ha.

Stort är att en människa som är så sargad av livet utan tillit till någon, att denna oftast inte har något/ någon kvar att sätta sin lit till, ändå ger mig förtroende, att denna ger mig, sitt liv, sina känslor och har den tilliten till mig är stort.

Det går inte att sitta som vuxen och klaga på alla andras val som gjort att man är en trasig själ med långa fängelsestraff för att livet varit jävligt från början och att man aldrig fått en chans.

ALLA människor föds utan garantier och chanserna är lika många som man är med hjärnceller, har man inte förmågan att ta chanserna och göra livet som man vill ha det, så kan man aldrig få det bättre, att man inte har samma förutsättningar är en sak, men att inte ge sig själv en chans är ett svek mot sig själv och det kan man inte skylla på någon annan.

Att människor efter en tids boende hos mig, har gett sig själva tid att reflektera över att de har val, att de kan välja vilken sorts liv oavsett deras tragedi bakåt i tiden och att de kan välja att fylla det med kanske inte så rikt i pengar då många av dom här människorna har djupa skulder, men rikt på att inte behöva leva ett liv där du aldrig kan få harmoni, fridfullhet och lugn i vardagen.

Jag är stolt över att jag gett liv till människor som valt att leva i frihet, det gör mig stolt över att ni klarar er så jäkla bra som "svennar" och det fyller mig med glädje att jag har gjort det möjligt, bara genom att finnas, lyssna och gå före...

Att de har haft förmågan att trots sina hårda uppväxter, våga ge sig själv chanser till ett nytt liv där de inte heller har någon erfarenhet av, gör dessa överlevare till hjältar och mina förebilder.

Mina killar och tjejer har gjort skillnad, de har gett sig själva ett liv i frihet, och de har gjort det själva, av eget val.

Jag gjorde skillnad, det är stort.

// Puts & Krom