The Witches of Trollskogen

Den dramatiska och högst tragiska historien om häxjaktens offer i Trollkärringaskogen i Finspång.

Häxprocessen i Finspång är troligtvis också den grymmaste och hemskaste i Svensk historia, hur dessa arma kvinnor mötte sin död.

Maria Elisabeth

Upptakten till detta var Johan Hertig av Östergötland och Maria Elisabeth samt deras hovkaplan Claudius Prytz, som anklagat en kvinna som i folkmun kallats för Tobo-häxan för att ha förgjort hertigen och hertiginnan. Hon dömdes som skyldig och avrättades i Söderköping. Vid sin avrättning ska hon ha gripit tag i prästens kappa där hon stod i det brinnande bålet, och nästan tagit med honom i elden. Detta inledde en häxjakt i hela östergötland av hertigparet. En ny lag utfärdades som tillät stränga och godtyckliga straff för trolldom.

Längs stigen som idag är fylld av blåbär fördes år 1617 sju, kanske åtta (7) kvinnor, beskyllda för trollkonster.

3 av kvinnorna bodde för sig själva, påstods i bygden för att vara trollkunniga, svartkonst var i deras händer.

En dag kom en knekt förbi kvinnorna och bad om natthärberge, under natten ser han att kvinnorna smörjer sina kvastar och far upp i skorstenen till Blåkulla.

Knekten gick genast til länsman som omedelbart gav order om att gripa kvinnorna, men de hann fly sitt hus ut i skogarna.

Kvinnorna hittade en grotta där de höll till och trots stora sökpådrag hittades de inte förrän till hösten, då de tvingades till att elda för sin överlevnad mot kylan.

De fångades in och utsätts för tortyr för att de ska erkänna och det sk vattenprovet användes, detta prov innebär att armar och ben binds ihop på kvinnorna och de blev kastade i en tjärn, om de flyter är de häxor och drunknar de är de oskyldiga. ( Då förstod man inte att kjortlarna höll kvinnorna flytande) De befanns skyldiga enligt lagen och de dömdes att dö.

Avfotat Kollage i Kalmar slott // I verkligheten hade dessa kvinnor i berättelsen förmodlingen kläder på sig...

En av kvinnorna dör i provet och prästen i Skedevi gav på nåder sin tillåtelse att hon fick begravas längst bort på kyrkogården.

Det bestäms att de andra kvinnorna ska brännas på bål.

Man fäste en stång som höll ihop kvinnorna på led om 3 på rad, för de vore besmittade och skall icke vidröras, då de kan föra smittan vidare.

Vid bergets kant kunde de ta hjälp av störar att skjuta dom över kanten, nedanför brann bålet.

Kan man idag i den idylliska skogen ens föreställa sig hur det måste ha varit för dom alla...kvinnorna i solkiga klänningar, insmorda med tjära så de skulle brinna bättre, en del av dom bönade om oskyldighet, andra bedjande till en gud som avvisat dom via prästen, balansgången att sitta fast i en solid stång i halsen, gå barfota och känna tallbarren och kottarna under sina bara fötter, försöka att inte kränga då de andra 2 också bröt stången som skavde dom blodiga.Gråten i halsen, snyftningar och kanske rop om förbarmande och den förtvivlan att veta att man ska dö och att de skulle hamna i helvetet där den eviga elden alltid skulle hålla dom kvar.

De arga och rädda grannarna, som var tvungna att fösa kvinnorna framåt, att inte låta sig vidröras av dom då de genast skulle få smittan och själva få brinna på bålet. Att veta att så fort de brunnit så var de säkrare på att djävulen höll sig borta, att stålsätta sig mot att kvinnorna, som en gång var deras lekkamrater, skolkamrater, kärestor och grannar, kvinnor som de sjungit psalmer med i kyrkan, nu var deras värsta fiender. Hur de sökte stöd i att de gjorde rätt av präst och länsman. Domen som lästes upp, där på berget som rättfärdigade att kvinnorna skulle brinna. Att de inte bara räddade sig själva, utan också sina familjer, sina barn och hela socken och att de var hjältar som skippade rättvisa.

Präst och länsman som fört rättegång och med de medel som var praxis på den tiden, funnit alla bevis på att kvinnorna var skyldiga enligt lag.

De trodde alla att de gjort det rätta, mot djävulen för kristus.

 

I rättegångsprotokollet kan man läsa:

"Till thett tridia tinnget trollkonerna i whattn och them pina till enn sann bekenn..."

V.I.F

Elin fr.Näs

Lusse fr.Mullsätter

Kerstin fr.Näs

Lussi fr.Svarttorp

Ingrid fr.Rippestorp

Margareta fr.Eketorp

Kirstin fr.Tråbrunna

Ingrid fr.Gållbo

Ingrid Orres

 

Referenser : Wikipedia

Min mamma pratade om att hon ville besöka den här platsen. jag blev naturligtvis intresserad och 2015 drog jag även med mig pappa och inledde min semester med en djupt tragisk historia som även har för mig påvisat att det räcker med en lögn, ett oförståndigt uttalande av någon som inte kan förutse konsekvenserna av ett påstående.

Detta fenomen drabbar mig ibland, vilket gör att jag känner mig kränkt, förtalad och försvarslös.

Hittills har jag inte mist mitt liv, men historien bakom historien kunde ha avslutat det på en dramatisk historisk plats....

Vi hade gått efter stigen i skogen och hittat kantareller, vi hade naturligtvis inte tänkt på att ta med något att plocka i, men pappa vek upp sin tröja och bar dom skickligt genom busk och snår. Till slut är vi framme vid stupet och jag stod där ett tag med farsan och säger till honom att jag vill gå runt berget och ner till platsen där bålet måste ha varit, eftersom vi gått på de torralagda och knastriga berghällarna så borde man kunna lita på underlaget och jag började försöket att klättra neråt.

Plötsligt är det inte torrt utan glashal mossa som glider under fötterna och jag dråsar iväg med ena handen hållandes kameran, ena benet under mig och kanar på ändalykten och på det andra benet, naturligtvis inget som stoppar mig och jag ser berget börjar ta slut samtidigt som en stor svart tjäder flaxar iväg i talltoppen. Sen är jag på kanten och har stannat upp mirakulöst. Jag klättrar upp och tar en säkrare väg ner och finner platsen där bålet brunnit och pappa som stod kvar ovanför.

Lite svettig informerar jag honom vad som hänt och ber honom att hålla sig på stigen så möts vi nere vid mamma som plockade blåbär lite längre fram på stigen. Vi går varsin väg, han uppe på berget och jag nedanför, jag kommer snabbare fram mot mamma och vrider mig lite när jag hör ett brakande och knakande...nästan på samma ställe där jag redan kanat en gång. Jag ser min stackars gamla far (77 år) slå kullerbyttor med kantareller snurrande i luften omkring sig och landa i en hög med tallbar. Jag ställde ner kameran vid mamma och sprang tillbaka till honom och hjälpte honom upp från boet med rödmyror och kanske tur var att de var så ettriga för vi började genast röra på oss för att bli av med dom och kunde konstatera att vi levde nätt och jämnt båda två.

Lite fika vid bilarna och sen fortsatte jag min färd, när vi pratade om detta efteråt hade han slagit hål i benet som var svårläkt i månader efteråt, jag har fortfarande ont i höften ibland när jag anstränger den.

Kan ju konstatera att även om jag inte är så lättskrämd eller överdrivet skrockfull så är det väl inget fel att kanske åka tillbaka och lägga några blommor där uppe vid stupet...

//  Puts & Krom