Bilkyrkogården i Båstnäs

Startsida > Nya skriverier > Bilkyrkogården i Båstnäs

Jag bodde i värmland under många år och jobbade i Halden, Gustavsfors, Årjäng och Töcksfors och köpte mitt första hus där, bland tall & gran och varg som gick över tomten.

Båstnäs bilskrot var välkänd redan då och självklart skulle vi dit och kolla.

Från då (90-talet till nu 2019) har en ocean av tid förändrat bilkyrkogården.

Då tyckte jag att det var en skum plats med en massa skrot överallt, nu finns där en sorts frid och lugn som visas genom att mossa växer fram som ett täcke över allt som finns i skogen.

Traktorer, lastbilar, husbilar, cyklar, bussar och bilar av märken före 1980 finns där, huller om buller, på, brevid, staplade och travade i en salig röra som ändå verkar rätt organiserad efter ett tag.

Att skogen vuxit upp och tagit över en del fordon, att det växer upp träd i bilar, ur motorhuvar och att stigar ibland leder över en kaross som inte längre finns, men ändarna är kvar på blir magiskt.

När småfåglar vaknar och drillar vackert, kottar som ramlar ner på plåttak och skogen visar sig genom morgonsolens lätta ljus blir det magiskt och min ensamma promenad blev till bilderna i detta album.

Eftersom bilder tar jättemycket plats kommer resten av bilderna att finnas på Facebook på min fotosida - annalantz.com

Båstnäs, en bilkyrkogård.

BÅSTNÄS är enormt coolt, ett måste att besöka.

Rune och Tore Ivansson , hade en gård med 2 hus i en skog, långt in i värmlandskogarna.

Dom 2 bröderna startade en bilskrot 1950 och från början demonterades bilarna till delar och skrot och det mesta såldes till Norge.

Norge var fattigt efter kriget och bildelar var nästan omöjligt att få tag på så marknaden var givetvis mycket god och med brödernas läge vid Töcksfors var förutsättningarna mer än goda.

Att Norrmän då hade strikta lagar för motorfordon, resulterade i att de dyra bilarna fick transporteras över i delar och sättas ihop igen på den norska sidan för att kringgå de hårda villkoren, det var ju inte förbjudet att hämta delar i Sverige.

Då fanns det många skrotupplag längs den svenska gränsen, de hade börjat som bilverkstäder men lönsamheten var bättre som skrotfirmor.

Bröderna Ivansson bodde på gården och efterkrigsåren tog slut och också marknaden i Norge efter bildelar, bröderna fortsatte med att samla på sig amerikanska modeller fram till 1970-1980-talet.

Officiellt var skroten nedlagd 1970.

Bilarna på platsen kommer mestadels från 40-50 och 60-talet och för motorintresserade är platsen i stort sett kultförklarad.

På platsen som är drygt 2 mil stort och rymmer ett 1000-tal bilar som idag beskrivs som en kulturell mötesplats.

Idag står de kvarlämnade bilarna mellan de två husen och ängen härbärgerar både grävling och massvis med småfåglar som lever med bilarna som skydd och boplats.

Sakta men säkert kommer Moder Jord inlemma plåthögarna, som en gång var en del av den amerikanska drömmen, till ett område som är mer riskfyllt än ett nöje att besöka, husen är fallfärdiga och jag undrar stilla, vem som idag äger marken, husen och arvet efter bröderna.

Nyfiket kollar jag upp detta och idag ägs området av Tomas Ivansson tillsammans med systern Pia, båda är barn till Rune Ivansson.

De har tänkt att området ska finnas kvar som kulturplats och jag kan bara instämma i de flesta skribenter, fotografer och besökares omdöme, vill man uppleva Båstnäs innan förfallet tar över helt bör man skynda sig dit och besöka, snart är Båstnäs ett minne som bevaras av oss besökare och mest av allt genom våra bilder av en liten bit svensk historia.

Att respektera platsens intrigitet är inte för alla och tyvärr har platsen vanhelgats med klotter och förstörelse och stölder av souvenirjägare.

Bilkyrkogården i Båstnäs

Fotat sommaren 2019