Anna

Jag är född 1966 i en syskonskara av 5 bröder, 2 äldre och 3 yngre. Uppväxten blev lite brokig med många flyttar runt i Sverige.

Foto Kristina Molberg

Jag började åka raggarbil när jag var 14-15 år i Nyköping, samtidigt stack jag hemifrån och levde som hemlös i drygt 1 ½ år, sen fick jag campera med en kompis och efter det med pojkvän .

Vi hade den längsta raggarrundan i Sverige på den tiden 1980-90, Var nog med ut till Kuggnäs nån gång men annars satt vi mest på stan då. Sista gången jag moonade var här i stan när snuten la sig brevid vår kärra och sa...-Anna, dra in häcken... det var tider det ...Hur han kände igen mig på arslet vet jag inte...eller så var jag en av de få tjejer som gjorde sånt...

Man åkte till parken eller till Vipsen om man hade pengar till en korv. Raggarna i Nyköping såg till att tjejerna kom hem ordentligt till porten på kvällarna. Tyvärr hade jag ett jäkla temperament och under mitt smeknamn var jag inte alltid det trevligaste sällskapet då jag ofta hamnade i slagsmål....En del vänner finns kvar i mitt liv även om jag tyvärr tappat kontakten med de flesta, men de som finns kvar är jag glad för.

Jag åkte med raggarna i några år tills jag gifte mig 1984 på en vadslagning med en karl jag känt i 2 månader, enligt rykterna var han Nyköpings knark-kung och yxmördare och genom våra år tillsammans fick jag ett annorlunda och stundtals spännande liv som jag kanske återkommer till framöver. Jag var gift med honom i 25 år innan vi skiljdes.

Foto Erik Melander

Jag hade körkort dagen efter jag fyllde 18 och blev chaffis direkt till Danmark och efter att, 2 andra kört varsinna 10 mil,  var ratten min för den resan och jag upptäckte att om jag körde mil efter mil försvann de flesta av mina problem med att vara förbannad på hela världen och bilen är än idag mitt bästa ställe för att tänka, eller komma ifrån, när livet känns orättvist.

Jag fick inga barn,ville gärna men av olika orsaker blev det inte så,, mina vänninor gick hem och födde barn och jag fortsatte åka bil, jag jobbade som målare med eget företag från jag var 18...jobbat i byggbranchen både i Sverige och i Norden och första bilen var en Mustang...ska leta bilder så småningom fast jag tvivlar det finns några kvar...

Jag ville göra något annat och tog lastbilskort och körde lite grusbil men sen blev det flytt till Värmland och där fick jag jobb som dramalärare på en skola i Årjäng, sen köpte jag mitt första hus i Töcksfors där jag fick nytt jobberbjudande inom äldrevården innan jag och maken beslöt att öppna familjehem.

Bilarna har varit många och har härliga minnen av otaliga mil i det här landet, ibland i sällskap av vänner & familj men lika ofta ensam. Den roligaste bilen var en Pontiac Esperit med utanpåliggande rör så den lät som en Harley, den tråkigaste måste vara en Thunderbird som försvann till Danmark, har även haft en Cadillac 59 men den lämnade inga större minnen, tyvärr blev jag tvungen att sälja en 47a cheva pickup som jag velat gjort iordning för några år sen. Här vet jag att jag har kort på en del av bilarna så det kommer väl foton när jag hittar på dom.

Vi köpte ett ställe utanför Hedemora och det gick mycket bra för företaget som gick från HB till AB, där separerade vi och levde ändå som gifta 10 år av ekonomiska skäl med varsinna privata liv och det funkade rätt bra.Vi valde så småningom att sälja det gemesamma huset och flytta isär på riktigt med helt separata liv, vi valde att inte ta ut skiljsmässa av ekonomiska skäl då allt var skrivet på mig då han hade miljonskulder från sitt gamla missbrukarliv.

Foto ingen aning

Jag köpte hus utanför Avesta åt honom och hans tjej som startade ett familjehem med mig som backup, jag köpte en insatslägenhet i Enköping men trivdes inte, hittade en lantgård utanför Örebro där jag startade nytt familjehem för flickor.

Där tog livet en mycket olustig vändning som innebär en liten hjärnskada som påverkar minnet,jag har också PTS som påverkar mig när jag minst anar det. Jag ska försöka skriva lite mer om detta framöver så lite nyfikna får ni vara.... jag sålde huset där och bodde ett tag i lägenhet i Norberg och blev ägare till en liten bilverkstad så klienterna skulle få lite att göra och där träffade jag en hel del människor som påverkade mitt liv för alltid ....för att till slut...

Hamna i Sala och här hittade jag mitt hus och kände för första gången i mitt liv att jag kunde stanna och bli gammal på ett ställe, så jag köpte huset och är fortfarande kvar här...även om det ibland kliar under fotsulorna och funderar på att sälja rubbet och dra iväg på lite fler äventyr i vår vackra värld...

Här gick jag också med i raggarklubben ACCS med Tuckan som ordförande och vi fann genast varandra och blev genast goda vänner. Det var nytt för en gammal ensamåkare att hitta på likasinnade att åka på skoj med, jag blev så småningom ordförande i typ en 5 år innan jag glad för det kunde lämna tillbaka den posten där den hörde hemma....hos Tuckan, och jag ensamåkte igen tills jag blev shanghajad av Lång-Kalle till klubben i Grissle där det känns som att jag är hemma.

Jag & maken besöt att skilja oss på riktigt och särade på ekonomin så rättvist vi kunde, när skilsmässan var färdig startade han nytt företag och flyttade på all ekonomi i vårt företag vilken strandade mig med en totalt kvaddad ekonomi, där jag hade alla skyldigheter men inga pengar kvar och jag fick sälja allt jag kunde, sommarstuga, mc och prylar som jag kunde avyttra och fann att jag stod även utan arbete och möjligheter att försörja mig, jag ville inte jobba med missbrukare längre, jag upplevde mig som att jag för att skydda mig själv stängt av mina känslor till den gräns att jag blivit känslokall och jag tyckte inte att jag ville ha det så längre...

Jag hade då flyttat upp till pojkvän i Avesta och hyrt ut min fastighet, i samma veva som jag stod på ekonomisk katastrof gjorde han slut och jag stod inte bara utan jobb och riskerade att bli tvungen att sälja huset eller bilen för att fixa min ekonomi för att inte komma till kronofogden... jag fick erbjudande av AF att gå en kockutbildning

som jag hoppade på direkt och fick låna en husvagn av en riktigt bra vän Janne Fredblad, och bodde i den på en camping utanför Västerås med statligt bidrag på 3000:- ...hyra 2000:- sen el på 700 :-och soppapengar till skolan för resten... och har fortfarande ingen aning om hur jag bar mig åt men jag slutade röka efter 35 år för att jag inte hade råd.

Foto Jonas Sörman

Bodde inneboende efter husvagnen i nästan 2 år innan jag kunde börja se fram emot att flytta hem till huset och stretat på som vikarie med massa jobb... fick jag lite nya skulder av mitt kära ex som investerat i sk. periodiseringsfonder jag oanat fick reda på av skattemyndigheten...4,5 år efter att allt annat var betalt från företaget och skilsmässa, då... när jag äntligen stod 2 veckor innan hemflytt till huset.

Surt och jag stod inför valet att sälja hus eller bil...igen... jag frågade exmaken om han kunde hjälpa till och betala de gamla skulderna vi hade tillsammans men han nobbade och jag tackade honom för över 30 års liv i kärlek och vänskap och önskar han all lycka i sitt nya liv.

Då gick min biologiska far och dog och lämnade en liten summa cash...som tillsammans med en återbetalning av ett gammalt lån kunde jag precis betala det som jag hoppas är den sista resten av ett gammalt liv.

Jag är idag anställd i kommunen och trivs utmärkt med mitt jobb, jag äger fortfarande både hus och bil.

Foto Robert Bengtsson

Vad det gäller mina livsval så är dom MINA och jag ångrar ingenting jag gjort, jag skulle inte heller vilja vara utan de erfarenheter andra gett mig. Livet ger en ibland väldigt beska citroner men då får man göra god saft på dom...med massor av socker.

Min sorg är också min, och jag lovar att jag har förtjänat varenda en av mina tårar och de känslor jag har inombords, jag känner allt inom mig så oerhört starkt men har samtidigt en självkontroll, att inte visa alla mitt register av känslor, om jag inte är bland de som bryr sig om mig.

Man får bryta ihop, men sen kommer man till DIT man måste plocka upp bitarna och fortsätta framåt, jag kan inte lägga ansvaret för MITT liv på andra, jag har gjort det bästa jag kunnat hela vägen och det gör mig till den person jag är idag, med fel och brister...huvudsaken är att JAG kan leva med mig själv.

Min inställning till livet är att det ska fyllas med så mycket som möjligt av det som jag mår bra av, och jag är en obotlig optimist som helst lägger min energi till att ha roligt och då gärna med andra med samma inställning. Jag hatar ingen människa och accepterar alla för den de visar sig vara, dock måste min respekt förtjänas, inte heller kan jag döma andra i deras liv för jag har ingen utbildning på det...av mig får alla tillbaka precis det du väljer att ge mig och jag är mycket anpassningsbar efter omständigheterna.

Foto Jimmy Blues Johansson

//Puts & Krom

Politiskt röstar jag...för att få klaga på det politiska etablissemanget.

Religion har jag...helst med mig själv, om gud är allt så är jag allt...och lite till.

Sex och samlevnad... håller jag som privat.

 

Jag är humanist till min läggning, accepterar allas olika varianter på de stora frågorna.

Jag är också pacifist...vilket betyder att jag inte tror på våld för att lösa konflikter, paradoxalt eftersom jag önskat jag gjort militärtjänst. Det som också blir knepigt att vara pacefist är mitt temperament och att jag försvarar mig när någon går till fysisk attack.

Dessa tre ämnen är de som de flesta blir osams över...alltså kan man låta bli att diskutera dom så mycket man kan...däremot kommer jag att uttrycka min åsikt om humanitet, uttrycksfrihet och empati.

Puts & Krom

 

Ford Fairlane Convertible Retractible 1957

Jag köpte Plåtis 1996, har renoverat låda samt motor 1 gång sedan dess så otroligt hållbar liten kärra men orginal är ju alltid orginal...

Det sitter en 3-stegslåda och är rattväxlad med osynkad etta, motorn är en 312 a och tyvärr så blir de som kan något om plåtcabbar lite ledsna över att taket inte funkar som det ska.

Vad är felet dåååå.....??

Taket är felsvetsat i ett stag vilket någon började bussa upp skillnaden med för att det skulle dras upp jämnt med båda skruvarna.

Nu när bussningarna är lika långa som mitt pekfinger, måste man lägga ner taket och svetsa om staget.

Fel nr 2 är sannolikt att de kontakter, relääer och kablage som sattes dit 1957 är lite slitna och jag behöver köpa nya grejer samt anlita hjälp att åtgärda felen. Jag har verkstad åt bilen, fick en duktig slant av mina vänner i 50-års present och ska sälja min jukebox till att laga upp bilen så det är på G.

Taket är konstruerat efter konstens alla regler och kort sagt om det är att det styrs av 7 st vändbara motorer, 10 solenoider, 11 microbrytare, 8 kretsbrytare och kopplat till 190 meter kabel.

Jag har en stark kärlek till min lilla bil, vi har tillsammans åkt rätt skapligt genom Sverige genom åren, från Göteborg-Umeå har vi varit, ibland med sällskap men lika ofta ensam.

Då jag hade hunden Nisse camperade vi i bilen överallt där vi for omkring, nu är man lite bekvämare av sig och föredrar att sova mer ordentligt än i soffan fram med öppen dörr så hunden kunde välja själv inne eller ute. Vi har alltid varit välkomna överallt och mött en stor samlig härliga människor under årens lopp då det inte var så vanligt med en ensam kärring i en gammal plåthög.

Många frågar mig vad jag har för drömbil och måste erkänna att jag faktiskt äger den ... dessutom nu i dagarna... sept 2016 har vi 20-års jubileum, jag & min lilla bil.

 

Naturligtvis har jag många minnen och ett som påverkade utseendet på honom var när jag och 4 muskelbyggare var till MS (Moonshine) och festade och vi tog en repa in till stan för de ville ragga brudar på någon krog, jag parkerade utanför och stod snyggt under en gatlykta längs trottoaren...en taxi lägger i backen och backar snabbt de 20 meter mellan oss och rakt in i min bil som fortfarande hade lysena på...(jag skulle tillbaka till MS )

Atleterna i bilen fick knappt plats så stora de var men ut kom de...flygande över dörrana och fram till den stackars föraren som knappt kunde svenska. Jag stängde av min bil och konstaterade att min jättefula rostiga kofångare fått sig en redig smäll och en liten skada på lacken bakom den.

Jag sa till grabbarna att lugna ner sig och knackade på förarfönstret och hans stora ögon och uppsatta händer sa mig att han var rätt så skraj, han drog ner fönstret och jag sa hej och sträckte ut handen, han skakade den och jag sa - Nej...jag vill ha ditt körkort !! Vilket jag fick så jag stod på plats och gjorde en anmälan om vårdslös körning och allt dokumenterades direkt på plats och jag tackade honom snällt och släppte iväg honom.... resultatet på det var att försäkringsbolaget riktade och kromade om min fula kofångare och de var tvungna att lacka om allt det blå i orginalfärg...inklusive taket som hade och fortfarande har en gnuggskada då kuddarna är nån milimeter för tjock.