Från Karlstad till Långelanda

Cellen han fördes till var liten och trång.

Rummet var inte större än hans garderob på Kroken Gård.

Den enkla sängen tog upp den mesta av golvytan.

Han hade en skrivskiva, en stol och en hink till avträde.

I handen höll han bibeln som aldrig lämnade hans sida i denna prövnings tid.

Den kalla cellen till trots hade han fått det relativt bra med ett tjockt täcke och maten var då rakt inte vanlig fängelsemat utan Johanna såg till att både han och vakterna fick mat varje dag.

Ändå smakade det honom inget vidare.

Han hade sett de andra cellerna som delades av fler än vad lagen rekommenderade, maten var potatis och skulor och han var tacksam över Johannas omsorger som sträckte sig in i cellen.

Han var präst.

Han var priviligierad.

De var det inte, deras madrasser av halm lades direkt på golvet och de slogs om allt som kom in i cellerna, snart skulle de få sina domar och transporteras till nån av fästningarna som kunde ta emot dom, väl där skulle deras vardag bestå i än hårdare liv än vad de hittills tyckt sig ha sin lott uti samhället.

Han själv tillbringade många samtal med fängelseprästen där de diskuterade om allt utom morden och hans rättegång.

Än så länge var fångvaktarna inte hårda mot honom, att han var präst gjorde honom annorlunda mot andra mördare.

Han hade gott om tid att tänka igenom sina handlingar, han mumlade för sig själv i den tomma cellen

-Jag har i den barmhärtiges tjänst aldrig gjort Dig orätt, min gode herre. Det enda jag ångrar är att jag erkänt gärningarna jag gjort i din tjänst.

Han höll predikningar för sig själv, han skulle hålla predikningar efter Guds nåde när han blev fri.

Präster stod ju över lagen och inte blev de halshuggna.

Inte hade han gjort något fel, han ville ju bara minska deras lidande, de låg ju alla till last, inte bara för honom och kyrkan utan även för deras familjer som fick ta så mycket tid från arbete för att vårda dom.

Han såg inte att han gjort något fel, han förstod inte all uppståndelse runt honom.

Alla som tittade så argt och föraktfullt på honom, alla tidningsreportrar som lystet satt med på förhandlingarna och lyssnade.

De förstod inte, när det blev hans tur att tala skulle han få dom alla att förstå, speciellt Johanna, Johanna skulle aldrig tro om honom ont, hon fanns alltid där för honom, sida vid sida om hustrun och lyssnade på Lendahl och de andra som varit efter honom i alla åren.

Kanske skulle han finna nåd hos den nya landshövdingen.

Han lade sig ner på den stränga sängen och inväntade nästa dag och rättegången där de avhandlade alla hans gärningar.

Vaktkonstapel Johan Svensson skojade med Anders när han ställde in brickan med mat.

Anders behandlades bra och saknade just ingenting.

Tiden gick långsamt för honom, bibeln var tummad och nästan sönderläst.

Han åt några smulor och klädde sig sedan raskt och väntade att de skulle hämta honom för transport till Långelanda och den stundande rättegången.

Till slut kom självaste Direktör Wiberg med konstaplarna Svensson och Nilsson eskorterade honom från Karlstads till den täckta droskan med polisvapnet på.

Han och Direktörn satt i droskan och konstaplarna satte sig på kuskbocken, ett par konstaplar beväpnade med gevär red med efter droskan.

Den långa resan skakade om dom rejält, vägarna var lika dåliga i Värmland då som nu.

Till slut var de i Årjäng och de tog en kort paus uppe på Årjängshöjden där de osannolikt alla böjde sitt huvud i bön medan den mordanklagade Anders mässade över deras frälsning och den gode gudens nåd.

De människor som såg honom fara förbi i droskan spottade efter honom, de flyttade sig motvilligt ur vägen när vagnen skulle fram.

Framme i Långelanda fanns klungor av människor som rest dit för att få ta del av rättegången.

Nyfikna, anhöriga och reportrar tittade på honom.

Att få se en präst rannsakas var inget som hänt tidigare i Sverige.

Att kliva in i den fullsatta rättegångssalen, där häradshövding Holm, tolfmännen, den allmänna åklagaren Lidén, konsistorieombudet, kyrkoherde Svensson och landshövding Ekström var samlade för att alla titta på honom när han fördes in.

De hade rannsakat honom och bestämt dom i Gästgivaregården i Trubbyn, där de vägt in alla delarna i målet och tagit hänsyn till att detta var en präst som rannsakas.

I ena handen bärande en rörkäpp och i den andra sin mössa.

Konstaplarna visade honom fram till sin plats, och satte sig på varsin sida lite bakom honom, ifall han skulle försök fly.

Anders tittade sig omkring i salen.

När han hittade sin hustru och Johanna sittandes sida vid sida på bänken bakom honom, fann han mod att resa huvudet och möta blickarna på de män som var där för att döma honom för hans gärningar.

 Den 20 juni 1865 samlades dom alla i Långelanda Tingssal

Häradshövding Holm lade handen på en stor bibel och förkunnade

– Rannsakningsmålet mot kyrkoherde Anders Lindbäck inleds härmed.

Anders Lindbeck, blek och grå i skinnet i den svarta prästrocken med den vita löskragen och en lika vit sidenhalsduk under gjorde sig redo för utfrågningarna som nu inletts.

Rättegången

Efter utfrågningar vid rättegången konstaterade rätten att Anders haft med sig flaskan med arsenikspetsat nattvardsvin på sjukbesök till Nils Pettersson i Fårskog.

Johanna fick vittna om att hon inte gett giftet arsenik till Anders, hon friades från alla anklagelser i rätten.

Anders erkände att han köpt Arsenik på en auktion och inte narrat av Johanna giftet (det var inte ovanligt att döda flugor och råttor med arsenik).

Landshövding Ekström läste upp en skrivelse Anders Lindbäck gjort till rätten.

 

I uppgiften (till förhöret i Långelanda) om Lysén bör stå att jag med tanke på hans svåra och obotliga plågor nu uti tillkomna förkylningssjukdomen bibragte honom medlet (giftet). Människorna skola frikänna mig rätta bevekelsegrunden och antag minst hälften vara egennytta, men ej att jag själv leddes av denna tanke utan endast av obotlighetens och sjuklighetens tillstånd. I uppgiften om änkan i Huken bör heta att även hon var ett obotligt lidande offer. Jag hade annars inte meddelat henne samma droppar. Huvudändamålet har vid denna tid utöfning varit att befria obotligt sjuka från deras lidande. Synnerligt fattiga som av bristande vård skulle lida i dubbelt mått.

 

Ekström ombads sätta sig och domaren vände sig åter till Lindbäck där han ombads förklara sig för rätten om syftet att ta hjonen av daga.

Anders vidhöll att det var barmhärtighetsmord.

Han erkände att han hade med sig två nattvardsvin vid sina sjukbesök, ett vanligt och ett spetsat med arsenik.

Han erkände att han gett Nils Petersson och Karin Persdotter vinet.

Deras gravar öppnades och obducerades.

De var döda av arsenikförgiftning,

Han erkände att han också gett Daniel i Huken arsenikspetsat vin.

Sen erkände han att han gett Anders Lysens mjölk med arsenik, detta hade skett 2 eller tre gånger.

Vid fråga om han ville fråga ut vittnen tyckte Anders att det inte behövdes.

Domare Holm kallade emellertid in flera vittnen.

Anna Danielsson vittnade om att hon fått nattvardsvin av prästen och att hon blivit häftigt illamående av drycken, hon trodde han gett henne gift.

När Anders frågades om saken, nekade han och tillstod att det var endast Karin Persdotter och hennes son Daniel i Huken han gett gift, samt Nils Pettersson i Fårskog.

Slutplädering blev:

Såsom slutsumma av vitena sjuke Daniel Andersson i Huken, hans hustru Stina-Kajsa Andersdotter och hans syster Katarina Andersdotter intygat rörande Karin Persdotter framgår:

Att Karin Persdotter som bodde hos sin dotter och vittnet Katarina städse levat gott i förhållande med sina barn och grannar och att hon den 19 oktober före nattvardsvinets mottagande varit frisk samt förtärt kaffe med bröd och möjligen en potatis och sill, vilken mat som Katarina tillagat. Karin Persdotters kan inte själv innehaft gift att hon straxt efter det att hon av Lindbäck tillsammans med sin son Daniel i dennes bostad nämnda dag mottagit nattvarden därvid kyrkoherden meddelade vinet ur för en av ändamålet mottagen kaffekopp, fått uppkastningar och svåra slitningar samt avlidit samma dags afton samt att enligt vad Kajsa-Stina Andersdotter särskilt uppgivit ”ett rödbrunt grummel av en halv fingerborgs innehåll och så tjockt att det ej flöt u utan stället funnits i botten av kaffekoppen då den detsamma kyrkoherde lämnades åt Kajsa-Stina att rengöras.”

 

Tystnaden efter de upprörda rösterna kunde ha fått en knappnål att falla.

Rättegången fortsatte med vittnen Anders Svensson, Katarina Jonasdotter och Johannes Larsson, alla från Fårskog och de alla intygade rörande Nils Peterssons död framgår:

Att denne efter den 30 november på eftermiddagen i sin bostad av Lindbäck mottagit nattvarden redan innan kyrkoherden avlägsnat sig, jämrat sig där han låg påklädd på sin säng att kyrkoherden hållit kalken så länge så för Nils Petersson mun att denna måst svälja 3–4 gånger, att efter en stund efter kyrkoherdens avresa fått uppkastningar samt nämnde dags afton under svåra plågor avlidit.

Av undersökningar om Anders Lyséns död framgår av enligt vittnet pigan Johanna Olsdotter berättat:

Gift fanns i Lindbäcks hus och där används vad hon visste till av Johanna dödande av flugor och råttor. Att kyrkoherden då han underrättats av henne Johanna på morgonen den 15 december om Lyséns tillstånd själv övertygat sig om Lyséns sak genom att ingå i herrns rum. Till en början inte visat sig särskilt angelägen om att införskaffa Lysén den hjälp som genom läkare anlitande varit att tillgå att vidare Lindbäck av Lyséns död kunna vänta sig fördel samt att för övrigt ingen anledning alls förekommit under rannsakningen som berättigade till det antagande att Lysén själv tagit gift.

Anders Lindbäck hävdade harmfullt att reversen var riktig, de 10 000 riksdalerna skulle sörja för Lyséns livstids försörjning. Han nekade till all skuld.

Domare Holt bad åklagaren läsa upp strafflagens 14 kapitel §1 samt §18 vilka som följer:

Den som i uppsåt att döda, med berått mod berövar någon livet skall för mord mista sitt liv eller dömas till straffarbete på livstid.

Har någon givit annan gift eller dyligt för att honom skada och dör därav straffas gärningsmannen efter 1§ såsom för mord.

Åklagaren väntade lite och sa sedan:

-Jag yrkar på att dödsstraff med i enlighet med föreskriften i strafflagen 2 kapitel §2 medelst halshuggning.

En flämtning gick genom salen, det var väntat att åklagaren skulle yrka på dödsstraff men den lilla salen blev ändå i uppror och salen skingrades för att rätten skulle överlägga.

Kl. 15.00 öppnades dörrarna åter och i salen trängde alla in sig för att höra vad rätten kommit fram till.

Alla tittade ömsom på Anders som inte visade en min i det allvarliga ansiktet, nämndemännen väntade in att allt skulle stilla sig i salen.

Domare Holm harklade sig och slog sedan klubban i bordet för att uppmärksamma tystad i salen:

Allden stund kyrkoherden Anders Lindbäck inför rätta frivilligt bekänt att han i avsikt att avdaga änkan Karin Persdotter i Huken, den inhysta Nils Petersson i Fårskog och förra handlare Anders Lysén på Kroken gård och såmedelst förkorta deras svåra och obotliga plågor med dels arsenik förgiftat det vin som under Herrens Heliga Nattvard givits åt Karin Persdotter den 19 oktober och Nils Petersson den 30 november nästlidet år dels de tre, före Lysén den 15 december nämnda år på morgonen timande död, närmast föregående aftnar strött arsenik i den tallrik med mjölk som var ställd framför Lyséns bestämd plats vid matbordet.

Det konstaterades att de tre obduktioner som gjorts visat att de avlidit av arsenikförgiftning.

Vittnen som styrkte berättelserna att deras anhöriga getts gift.

Samt Anders egna erkännande.

Finner häradsrätten, kyrkoherden Lindbäck vara lagligen ha i uppsåt att avdaga deras liv.

Enligt strafflagen den 16 februari 1864 skall Kyrkoherden Lindbäck för dessa grova brott mista livet genom halshuggning.

Kyrkoherden åläggs härmed att betala vittnen 25 kronor för andras 4 kronor och 33 öre vardera, samt till domaren 50 kronor för varje tingsrättssammanträde.

Mamsell Ågren kan inte till ansvar ställas för uppsåtligt vållande till annans död, men genom den kungliga förordningen den 20 maj 1827 för det att mamsell innehavt arsenik vilket hon ej styrkt sig ha bekommit på det sätt kungliga förordningen den 15 juni 1787 föreskrivit böta hon 25 kronor till treskiftes mellan kronan, härandet och åklagaren.

På frågan om Lindbäck ville yttra sig, la han sin blick på domare Holm och talade sakta och tydligt;

-Farväl du unge man, min domare.

-Haf tack för all den oväld I visat under denna rannsakning.

-Och du min hövding, farväl även du, ditt goda hjärta har styrkt mig under dessa bittra prövningar.

(han vände sig till åhörarna)

-Farväl även I mina vänner, jag kallar er mina vänner ty ingen kan väl stå ens vid sin största oväns grav utan att låta ovänskapen fly samt känna sig rörd av en sådan människans olycka.

-Farväl ock du ungdom.

-Även jag var en gång en hoppfull yngling, till dess jag föll för frestelserna och mitt livs vår förvandlades till kvalfullaste höst.

-Jag står nu här med min jämmer, med min olycka, mej ej hopplös, ty jag hoppas att Gud den allgode och allvetande, och finnes det någon i denna af min församling så beder jag eder att hälsa era bröder från mig deras fader som så ville vare kallas.

-Herren välsigne er.

I hans ögon syntes tårar i den olycklige Anders ögon, bland folket grät och snyftade församlingen.

Anders bugade framför domaren och de andra och ställde sig sedan på sin plats.

Vakterna började föra honom ut till droskan som skulle ta med honom tillbaka till Karlstad, folket som stod ute och väntade skakade hand med honom och bjöd honom farväl.

De både Lidén ropade upplopp, när fler och fler försökte nå fram till prästen för att skaka hand och ta farväl.

Fårskallar ropade någon och alla skrattade, Silbodalsborna neg och bockade för prästen och tryckte hans händer.

-Varför lynchar de honom inte? Frågade en av Lidén och Lendahl svarade beskt

-De är beskedliga själar här i Silbodal.

Inombords kände han en tillfredställelse, han hade fått sin man.

Tysta satt Anders och fängelsedirektören tillsammans den långa resan tillbaka till Karlstad, det var som om alla ord redan sagts i tingssalen.

Överklagan

Domare Köhlin, kyrkvaktare Wåxman och pastor Hinnersson stod i prästgården och tittade på anteckningarna i husförhörsböckerna.

-Här är hela 73 namn med anteckningar, Vad betyder OB och OD? Frågade Wåxman.

-Domare Holm sa eftertänksamt, Jag har hört att det ska betyda obotlig och oduglig.

De stod fundersamma och väntade på journalisterna.

Johanna kom körandes med ett rotehjon bredvid sig och Lendahl tittade surt efter henne och sa

-Mamsellen kanske ska göra färdigt vad kyrkoherden inte hann med, hon verkade oberörd när hennes medbolare dömdes till döden.

-Hon verkar hård men jag hörde att hon hade svimmat när hon fick höra att Lindbäck bekänt i cellen.

-Men nu har han tagit tillbaka bekännelsen och visst överklagat.

-Ja han lär väl sprattla ett tag innan han blir stilla sa Lendahl.

En ny rättegång utsattes och skulle ledas av en ny domare.

Martin Lidén blev stämd inför rätta till tinget för obetalda reverser, han yrkade på att han skulle få sitt köpebrev tillbaka eller pengar efter överenskommelse, detta gjorde att han inte längre var trovärdig som åklagare i Lindbäcksfallet.

Lendahl misströstade.

Lindbäck nekades rakning och fick försöka se proper ut inför tinget med sina enkla medel.

När vakterna visiterade Lindbäcks cell hittade de en skarpslipad kniv som beslagtogs.

Han skrev brev och sände dom överallt utan att få gensvar.

En natt försökte han strypa sig med örngottet utan att lyckas.

Länsman Bengtsson blev åklagare och i denna rättegång fick Johanna stå till svars.

Hon svarade gott på alla frågor och till slut fick hon själv fråga Lindbäck om han tagit gift från hennes fat med arsenik, han nekade till detta.

Hon fick fråga om han stulit arsenik från hennes förråd och Lindbäck nekade till detta.

Hon frågade om han blandat in henne eller någon i sin familj i det han nu stod åtalad för, och han nekade till att någon skulle ha haft kännedom om hans göranden.

Hon tillade att om kyrkoherden var vid sina sinnes full bruk, ty om han inte var det utan galen skall han ha vård istället för straff.

Johanna hävdade att hon var oskyldig och inte medverkat till att ha hjälpt Anders.

Den 2 juli 1865 straxt före lunch var en söndag, de flesta 5000 av Karlstads invånare tog det lugnt, det är efter predikan och när det börjar brinna hos bagare Ericson, slickar lågorna husfasaderna och hela Karlstad brinner.

Katastrofen var total, Persmässomarknaden skulle ha ägt rum under nästa vecka och knallar hade redan börjat anlända till staden, hos Ericson hade man börjat torka ved i ugnarna och troligtvis var det denna ved som fattade eld.

Husen var byggda i trä och fasaderna stod tätt i staden, och 95 %av staden brann ner och alla blev bostadslösa, Biskopsgården, länsfängelset och lasarettet räddades men kyrkan och resten av staden försvann i lågorna. På natten började det regna och de saker som räddats undan lågorna, regnade bort, hjälpinsatser och nödhjälp erbjöds från hela Sverige och man samlade in pengar till den drabbade staden som utlyste tävlingar för hur staden skulle kunna ritas upp och byggas upp igen.

Den gode herden stod maktlös i sin cell och såg på hur en stad brann upp nedanför honom.

Dom föll i den 2a rättegången där man fann att Prosten Anders Lindbäck gjort sig skyldig till tre mord.

Karin Persdotter i Huken

Nils Peterson i Fårskog

Anders Lysén i Huken

Han dömdes också för att ha förgiftat och då mordförsök på

Per Olsson – Förgiftad

Daniel Andersson – Förgiftad

Nils Petersson – Förgiftad

Nils Danielsson – Förgiftad

Man trodde allmänt att Anders Lindbäck mördat flera hjon och försökt förgifta fler men man lät nöja sig när Anders Lindbäck erkände.

När dom föll skulle han halshuggas och datum för detta skulle komma senare.

Tältstaden i förgrunden och den brända staden Karlstad i bakgrunden.