Daniel i Huken

 

Den sjuka Daniel i Huken svalde ansträngt och fick i nästa ögonblick en hostattack.

Anders Lindbäck backade undan lite och lät hustrun och dottern ta hand om stackaren.

I kalken han precis gett nattvarden i fanns bara bottensatsen kvar i, Anders kastade ur den på elden, och det sved till i brasans sken.

Han torkade ur kalken och kastade trasan på elden som snabbt slukade den.

När han gick från huset sträckte han ut sin hand och tittade på den, han darrade inte, han var kav lugn.

Hela dagen gick Anders och väntade på dödsbud, i skymningen orkade han inte vänta längre.

Han skickade upp en dräng med lite mat, när han kom tillbaka sa drägen att där var allt som vanligt och de återsände många tack.

Anders frågade sig hur det var möjligt, kanske arseniken var gammal, det kanske var bättre med blåsyra istället.

Anders hade tänkt klart, Lysén hade flyttat in bakom expeditionen på prästannexet, där fick han hjälp av Johanna som var den enda som vågade sig in till karln ensam.

Johanna rådde han sig inte på och hon var envisare än någon annan när hon tvingade karln att äta mindre och inte dricka sprit.

Hon tvingade Lysén att tvaga sig så man nu kunde vara i samma rum och han var inte lika rödbrusig i sitt stora ansikte.

Han dyrkade Johanna, och lydde Anders order om att inte missköta sig.

Kontraktet var påskrivet om de 10 000 kronorna och det lättade på Anders stora penningknipa.

Han kände segervittring vad det gällde Köhlin men hans ovänner granskade Anders ut i minsta detalj i förhoppning med att ertappa prästfan med något.

Lindbäck skrev 12 december 1863, ett Herdabrev som han lät läsa upp i alla kyrkorna, efter helgen fick han veta att Laurell hade läst upp det berusad och gjort sig lustig på ett julkalas där han gjort succé på Lindbäcks bekostnad.

Harmen han kände var inte nådig mot sina fiender.

Skulle bråken aldrig ta slut, varför såg dom inte sin förtappelse, inte mot honom utan mot den sanne gud de alla bad till.

När sedan skogvaktaren meddelade att någon fällt olagligt långvirke, anmälde genast Laurell honom till konsortium och Anders blev övertygad om att Lidén spelade ihop med kyrkoherden i Skållered.

Detta hängde ihop alldeles för lägligt för att vara en slump.

Ständigt gick han nu och tänkte på stackars Daniel i Huken.

I februari kom en beställning han lagt i Kristiania, allt kom utom giftet, besvikelsen blev också en sporre.

Han använde det sista giftet han hade i en stor dos och avlade ett nytt besök hos Daniel i Huken.

På vägen blev han stoppad av Simonsson i Fårskog och Anders Svensson som berättade att Nils Petersson bråkade igen, han var rädd att han och hustrun skulle frysa ihjäl och att de hade tagit ved i skogen och givit till dom.

Anders gav karlarna sin pläd ur släden och sa att han skulle återvända med mat och ved till stackarna, sedan fortsatte han till Huken.

Även denna gång kräktes Daniel och var sedan återställd nästa dag.

Anders frågade Örtengren om blåsyra, men den gode doktorn som antog att prästen hade det svårt med löss och råttor sa att han inte hade någon.

Daniel i Högerud kastade ut en torpare med familj som var skyldig honom 1000 riksdaler, Lysén hejade på Anders Lindbäck och lyssnade roat på när Anders försökte få Daniel att vara barmhärtig.

Daniel försvann ursinnig från expeditionen.

Köhlin gjorde en skrivelse och Lidén avrådde honom att skriva under själv, istället fick Anders Nilsson i Huken och Daniel i Högerud gå runt och få namnunderskrifter.

Köhlin sattes i konkurs och pratade om att smyga i prästen lite vitt men de planerna lades på hyllan, Köhlin pratade om hur onödig konkursen varit.

Anders anmodades från Kunglig befallningshavande i Karlstad att förklara besvären som riktades mot honom, Anders fick höra om namnunderskrifterna som samlades mot honom.

Han skrev då till Sundberg och begärde visitation i samband med majstämman.

Samma kväll återvände han till Daniel i Huken, kvinnfolket stod vid staketet och krattade löv och Daniels hustru bad Lindbäck om att Daniel skulle slippa nattvarden som smakade så illa och fick honom att kräkas, Anders gick ändå upp på visit och samtalade med mannen där han skyllde på en dålig laddning med vin, Daniel skickade med Anders några ark med dikter.

Hela 29 personer hade skrivit på petitionen mot Anders, som höll god min när Örtengren var och tittade till Anders Lysén och berömde Anders för hans goda tålamod med karln.

Anders log lite och sa lite enkelt

-Han lever nog inte länge till, vi måste vara barmhärtiga mot Guds barn.

En afton när han gick runt i bygden hamnade han hos Köhlin som satt och drack brännvin med Lysén, som snabbt vände sig till prästen och gick på honom om hur han kunde ge sockenborna så fina allmosor utan att tjäna på det, Lysén menade att Anders var dum som gjorde så, det fanns ju förtjänst han försnillade från Köhlin.

Vidare tyckte Lysén att det var dags att Theresia skulle få bli gift, de båda skrattade hest där de tyckte och tänkte över Lindbäck och hans leverne.

Rotehjonet Per Olsson var i 70-årsåldern, de två småflickorna klamrade sig fast vid hans ben och ville inte skiljas åt från sin trygghet.

Till slut fick han lyfta över flickorna till Johanna som bar in dom i tvättstugan för avlusning. 

Hjonet skulle till Gerred och flickorna skulle omhändertas av Anders på prästgården.

Hjonet tackade Anders och for iväg med drängen Olof Pettersson från Klevarne, som efter ett tag fick stanna så hjonet fick spy som en galning i gräset.

När han kunde prata urskuldade han sig för drängen med att det måste vara vinet han fick av prästen, det smakade ärg, han hade fått nattvarden på expeditionen.

Den 28 januari skrev Lysén på reversen á 10 000 riksdaler och Lysén skrev också ett brev till sin bror om saken.

I Klevarne fanns det en sjuk yngling på en 20 år, pojken hade vattsot, och Anders skickade dit en flaska med värklindrande medicin.

Den 19 oktober for Anders igen till Daniel i Huken, på Daniels begäran, han biktade sig för Lindbäck och Anders tvingade i honom mer av vinet, han gav också Karin Persdotter nattvarden.

Anders lämnade huset och på kvällen dog Karin Persdotter.

Anders begravde henne och läste så fint över henne under akten.

Nils Petersson i Fårskog sände efter Anders och den 30 november for han dit och blev mött i dörren av Johannes Larsson och Anders Svensson som följde med in igen.

När det var tillräckligt mörkt i stugan gav Lindbäck honom nattvarden, de drack sedan kaffe innan Anders for därifrån.

När Anders skulle gå, började mannen kräkas.

Hemma var Anders som vanligt, han pratade mycket med Lysén som var noga med att ta pulvret han hade i små förpackningar, han hade klagat över bröstsmärtor och fått något av doktor Örtengren.

Anders smög dit arsenik och la tillbaka paketet i klaffbyrån.

Under natten stönade Lysén hela tiden, Anders satt med husförhörslängderna och gjorde anteckningar (OB) och (OD).

På morgonen ville inte Lysén äta, nästa natt blev likadan som natten innan, och på morgonen skickade Anders efter Örtengren.

Han gav inget hopp och en timme senare dödförklarades Anders Lysén, 55 år gammal.

Efter högmässan kom ordningsmannen med kommentaren att dödsfallen duggar tätt.

Först sjuke Daniel i Hukens mor i oktober, sen gamle Nisse för fjorton dagar sedan och nu Lysén.

Och är det inte fasligt brått att få ner Lysén under jord med tanke på att Nisse fortfarande ligger lik, och det liket ligger ju och möglar.

Anders som hörde kritiken och gav order om att Nils lik skulle ner till kyrkan och i jord.

Anders fortsatte sina sjukbesök i socknen, Annika Nilspetters pojke fick gift i nattvarden.

Länsman Lidén började få problem med sina skulder, överallt låg folk efter honom och krävde tillbaka sina slantar.

Jan Nilsson från södra Bäckebol i Gunnarsnäs socken på Dal besökte Lendahl, Länsman Andren hade varit hem till honom med en skrivelse från Anders Lindbäck.

Anders hade krävt dom på begravningskostnaderna av Lysén.

Lendahl sa åt dom att betala.

Men mannen framhärdade, Lindbäck har en revers på 10 000 riksdaler på bevakning i rådhusrätten i Åmål, de satte sig ner och började prata, de var överens om att de skulle prata med Erik Lysén så de for genast dit.

De tre samtalade och samlade sedan ihop sig och åkte till Köhlin där även Lidén hämtades in och de 5 samtalade om de plötsliga dödsfallen, det resulterade i att en petition skrevs till Länsman Bengtsson.

Anders Lindbäck och Charlotta blev bjudna till biskopen på middag, där blev Anders bjuden tjänsten som representant för Värmland i det heliga prästståndet, glädjefull tackade han genast ja, Charlotta kvittrade och äntligen hade deras långa år av väntan på erkännande gett dom lön.

Nu klättrade de uppåt äntligen tänkte Charlotta lyckligt.

När de återvände till prästgården fick Anders besök av Lidén i sällskap av fjärdingsmannen som såg besvärad ut.

De meddelade att det var tjänstefel om de inte skickade skrivelsen vidare, Lidén sa samtidigt att bokföringen nu var tillgänglig för redovisning när Anders hade tid.

Anders fick också veta att den forne fienden Lendahl varit med och samtalat med Erik Lysén.

Och den 25 februari 1865 skulle Anders förhöras i sin bostad i prästgården.

Han satte sig genast ned och författade ett brev.

När brevet var färdigt lät han både Johanna och Charlotta läsa brevet, han gick därifrån och de båda kvinnorna blev bägge tysta ett tag innan Charlotta sa

-Måtte han inte ha med saken att göra.

Johanna svarade eftertänksamt

-Dessutom yrka på obduktion, då måtte han vara mycket dum.

Charlotta tittade på Johanna och replikerade

-eller mycket listig.

Prästgården

 

Prästgården stod tom.

Charlotta hade flyttat och pigorna hade slutat komma.

Ryktena om att Anders var mördare föregick honom och alla som kunde flydde fältet.

Anders satt inne på kammaren och vred sig i olust, dels för vad han gjort och för vad som väntade.

Han var tvungen att prata med Johanna.

Han behövde hennes stöd, han behövde henne vid sin sida.

Kärleken till henne var större än någonsin, drängarna som kom motvilligt och pigorna som snabbt mjölkade korna gjorde det för Johannas skull, deras lojalitet för Johanna var större än oviljan till honom sved i bröstet.

Han mindes tillbaka på ett ljusare minne när de hade med sig en korg med matsäck och kall lemonad, sommarkvällen hade varit så där rodnande vacker när de rodde över sjön och tillbringade en natt tillsammans där de åt, drack, badade och älskade sig genom den ljumma natten.

De ljusa minnena förgyllde han sinne ett kort tag innan de mörka dunklare hans sinne och hans trötta fårade ansikte hade aldrig varit magrare.

Kinderna hade blivit grå och insjukna, ögonen låg djupt i skuggorna och de magra axlarna var tunga av tung mod.

Han visste att de snart skulle komma och hämta honom.

Efter kvällsmaten när Johanna äntligen satte sig ner med händerna fulla med sockar som skulle stoppas om tog han modet till sig.

Han satte sig ner vid hennes sida och tog hennes händer i sina stora.

-Jag gjorde det Johanna, jag dödade dessa hjon. Jag tror inte jag gjorde fel, Johanna jag behöver dig, jag behöver ditt stöd nu. Jag behöver ditt stöd i ryggen när de kommer efter mig. Jag tar livet av mig om du inte finns för mig Johanna. Du har alltid varit främst i mitt hjärta, Johanna. Hjälp mig.

Han la sitt huvud i hennes knä, den store mannen grät bittra tårar, Jag älskar dig min Johanna, han hulkade, en bitter gråt landade i hennes knä. Hans armar höll om hennes liv och hon hade aldrig hört sån gråt från en levandes själ.

Tveksamt la hon händerna om hans huvud och tröstade höll hon om honom tills gråten sakta tystnade.

Hon stod i ett vägskäl och visste att hon inte kunde lämna honom ensam till sitt öde.

Hon lovade att hon skulle finnas för honom, Anders tog henne i sitt knä och för en stund var trösten de fick av varandra nog att driva det tunga bort från dom.

Att de älskade varandra fanns det ingen tvekan över, Johannas medmänsklighet var det som fick henne att lojalt stå vid hans sida, hans gärningar var hans, hon hade en styrka att stå för sig själv när det blåste snålt runt henne.

Hon var intelligent, hon förstod att Anders inte skulle komma helskinnad från ödet han skapat.

Att han dödat människor begrep hon inte, hon kände skam att hon lärt honom om arseniken och hur det fungerade, när hon fått klart för sig varifrån han fått den var hon tacksam över att han inte använt hennes.

Hon kunde inte döma honom, hon hade själv dödat, barnet hon aldrig bar fram skavde i hennes hjärta.

De var 2 mördare och förtjänade varandra, skälen de hade var olika men ett liv var ändock ett liv oavsett orsak till att döda.

Måtte ingen skugga falla över henne.

Inför allmänheten vägrade Anders att erkänna sina missdåd, församlingsborna tittade med skräck och fascination på honom.

Den här kalla februaridagen 1865 hölls det första förhöret med Anders Lindbäck.

Konstaplarna var artiga men kyligt avståndstagande.

Sista dagen i april 1865 ställs han inför rätta inför tinget i Långelanda.

Reversen på 10 000 riksdaler var riktig hävdade han framför åklagare och domare Holm.

Lysén skulle få livstids försörjning på prästgården mot reversen.

Anders Lysén hade kanske tagit gift själv hävdade han surt på förhöret.

Han fick erkänna sig skyldig till att ha arsenik i huset, han skyllde oskyldigt på Johanna som använde det till att döda flugor och råttor.

Rätten fick upplösas efter midnatt och Anders tilläts att återvända hem med husfolket.

På söndagen uppmanade sockenborna att Lindbäck skulle upplösas från sitt ämbete tills saken var ut klarad.

Biskopen och domkapitlet slog dövörat till.

På söndagen predikade Anders i full prästskrud inför den förvånade allmänheten som förväntat sig en annan präst till gudstjänsten, ingen tog emot nattvarden, flera gick från kyrkan i skräck för prästen.

 

Han började sin predikan: 

Jag är den gode herden. 

Den gode herden ger sitt liv för fåren. 

Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. 

Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. 

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. 

Och jag ger mitt liv för fåren.

Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. 

Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.

 

Han bedyrade inför församling sin oskuld.

Erik Lysén begärde gravöppning, Örtengren stöttade detta och när brevet från Lindbäck lästes, beslutades det om att gravöppning skulle ske.

På prästgården blev det tyst, Theresia och de båda flickorna Olsson grät, Charlotta i sin salong och mamsell Johanna i köket.

Rättaren, pigorna och drängarna var åter lojala till prästen men alla hukade sig.

I julveckan skickade Anders drängen med ett lass ved till Daniel i Huken och med hälsningen att han fick nattvarden så fort han ville.

Budet dröjde ända till mars, Anders kände ilska mot mannen som inte ville dö och fyllde kalken och lät Daniel dricka, han tog tre små klunkar, sedan trugade Anders i honom en klunk till.

Hustrun satt bredvid och tittade på med klara ögon.

Liden läste noga igenom protokollet från Örtengren obduktion av Anders Lysén.

Det stod klart och tydligt att mannen hade arsenik i kroppen, han åkte genast till Köhlin och de skrev genast ett brev till Lendahl.

Under tiden for Anders Lindbäck till den lama flickan i Fårskog.

Nils Peterssons dotter, han möttes av Johannes Larsson som frågade Anders om flickan nu skulle samma väg som sin fader.

Barskt sa Anders till honom att sluta vara märkvärdig och hämta ett vittne, för såsom rykten spreds vore det bäst.

Lidén ansökte och fick medgivande att öppna Nils Peterssons grav, sedan gjordes samma med Karin Persdotter grav.

I Långelanda satt nämndemännen vid skranket för att gå igenom saken.

Liden, Köhlin, Lendahl hade samlat in vittnesmål och indicier om Lindbäck.

Domare Holm hade svårt att få reda av de förvirrade vittnena, de hade ingen reda i sina tankar när de förhördes.

Lidén begärde att Lindbäck skulle tas i förhör men Holm nekade.

Flykt

Den 1a maj fann man Anders Lindbäck på väg mot byn Tvärdalen.

Allmänne åklagaren skickade genast Fjärdingsmannen för att hämta tillbaka honom.

Lindbäck hade gott om invändningar men vände till slut och följde med till tinget.

Där satt alla och väntade otåligt på honom, Anders menade att en dräng från Tvärdalen ihärdigt bett Anders att följa med på sjukbesök så han hade följt med drängen.

Men i en kurva hade hela ekipaget hejdats av Per Olsson och Lidén som måst lurat honom in fällan.

Holm yttrade sig inte utan sa att målet för denna dag skulle koncentrera sig på inhysningsmannen Nils Petersson i Fårskog som hastigt dog den 30 november 1864.

Vittnen intygade att 2 månader innan han hastigt avlidit varit sjuklig av lidande i underlivet, han hade klagat över håll i vänstra sidan men att han kunnat lämna sängen, han intog utan illamående sin torftiga mat som fanns i huset.

På anmodan hade Prästen Lindbäck nämnda dag ditkommet att meddela den sjuke mannen Herrans heliga nattvard, men fördröjt sin ankomst ända till skymningen.

Både Nils och hans hustru hade intagit nattvarden.

Knappt hade Lindbäck avslutat sina böner innan Nils blivit häftigt sjuk i illamående och kväljdes.

Lindbäck hade då i en hast givit sig av.

Nils hade börjat kräkas och de fortsatte ända tills han dog.

Vittnen intygade att mannen dog inom 3 timmar sedan han intog nattvarden.

Hustrun hade inte plågats alls av nattvardsvinet.

Nils hade mellan kräkningarna stönat fram

-Jag tror prästen gav mig döden.

Vittnena intygade att makarna Petersson levat i frid och sämja med varandra och att inget gift funnits i deras hus.

Läkaren Örgren intygade att Nils hade arsenik i sin kropp och han av denna avlidit av förgiftning.

Nämndeman Anders Simonsson i Fårskog vittnade om att då det var fråga om obduktion på Nils döda kropp hade Lindbäck bett honom avstyra obduktionen och tillagt:

-Om något sådant skulle sättas i verket blev det ju en skandal både för mig och hela min församling.

Nämndemannen intygade att han inte gett något löfte om hjälp i detta fall.

Lindbäck nekade till att vara skyldig till Nils död.

Förhören fortsatte och flera vittnen blev utfrågade om ynglingarna Nils Danielsson i Årjäng och Daniel Danielsson i Klefvan.

Lindbäck hade skickat dom medikament med underrättelse om att detta skulle bekomma dom väl.

Men när de hade intagit medicinen hade båda fått förfärliga plågor, kräkningar och utsot så de varit nära på att dö, i tolv timmar hade pojkarna lidet hemska kval.

Själv intygade Lindbäck på frågan att han ville dom väl och skickat dom kräkpulver och inget annat.

På frågan hur pulvret såg ut som han skickat svarade han att det var rött, Dr Örtengren intygade att sådant pulver inte fick lämnas ut på apotek utan recept.

Lindbäck hävdade att han fått bud från modern till ynglingen i Årjäng till honom som själasörjare för hjälp till sonen.

Modern nekade till att hon sänt bud efter Prästen.

Kyrkoherden hade själv kommit med medikamentet, sonen var för övrigt under läkarvård för benröta i låret och behövde inget kräkpulver.

Målet var nu slut och uppskjuts till ny behandling till onsdagen den 31 maj klockan 10 på morgonen.

Allmänne åklagare Lidén yrkade att Lindbäck skulle häktas men häradsrätten beviljade inte detta.

Lindbäck kunde åter kliva ut ur rätten som en fri man, fri som fågeln.

Däremot fick han nu hjälp till kyrkan av pastor N. Hindersson.

Lendahl besökte Charlotta som rödgråten tog emot honom tillsammans med sonen Gottfrid som var ursinnig på sin far.

Lendahl lovade Charlotta ett hus genast om hon ville bort från prästgården.

Charlotta vankade runt i sitt gemak.

Hur kunde detta hända henne.

Vad skulle nu ske, hur skulle det gå för pojkarna som hade fina yrken och karriärer framför sig.

Hon hade avkrävt pojkarna på brev 1 gång i månaden när de lämnat hemmet för kadettskolan.

Saknaden efter dom var stor, Alfred tog hand om sin bror väl och de hade båda varit hemma till jul

Vad hade hon gjort för att förtjäna detta hemska öde.

Hur kunde hon ha missbedömt sin egen make genom åren.

Hur kunde hon inte ha märkt något genom alla år att hon var gift med en mördare.

Hade han tänkt att ta henne också av daga, tanken svindlade och hon ville bara bort från huset och Kroken Gård.

Vad skulle hon ta sig till.

Hon planerade sin flykt snabbt men effektivt.

Sedan Johan Ågren dog från gården hade hon blivit ensam, den kontakten hon värdesatte mest var Johanna, kvinnan som hennes make lägrade.

Hon visste och hade alltid vetat, hon hade gått från harm, hat, ovilja till en genuin respekt för den andra kvinnan.

När hon fick Gottfrid hade det passat hennes syften att Anders sökte sig till någon annan, hon hade aldrig riktigt kunnat ty sig till Anders, hon hade inte saknat hans händer på sin kropp, att utsätta honom för sina avvisanden hade inte fått henne att ändra sig någonsin, hon ville vara ifred från hans oönskade närmanden.

Hon hade inrättat sina dagar med den älskade musiken, sina barn och att vara en god prästfru på alla sätt utom ett.

När allt var färdigt med Charlottas bohag och vagnarna började rulla ut från prästgården kom Lindbäck ut på farstutrappan och tittade på spektaklet.

Allt avstannade och alla tittade på Anders,

Råttorna lämnar boet

Sa han bittert till Lendahl.

-Jag får alltid min man svarade den gamla jägaren.

Gottfrid kom med den lätta vagnen och hjälpte sin mor upp,

-Ska du inte krama ur din far de sista riksdalerna, sa han till sonen.

Charlotta svarade högdraget

-Vi befattar oss inte med såna penningar.

Tyst sa han mer till sig själv än till någon annan

-Förr eller senare måste de stå på egna ben, Anders log så fult att Lendahl vände sig om med en rysning.

Anders stod ensam kvar när Johanna och Theresia gått in, de hade vänligen avböjt att följa med Charlotta i flytten.

Under kvällen pratade Anders mycket om Svarten och att han inte skulle gå samma väg.

Turerna runt Lidén och utfrågningar av vittnen där häradshövdingen avlade besök hos Daniel i Huken gjorde Anders Lindbäck ursinnig, han menade på att endast han och Domare Holm hade rätt att fråga ut vittnena.

En stor diskussion bröt ut om vittnen var pålitliga eller inte, och vilka som skulle ha rätt att fråga ut dessa.

Lidén ansökte om att Anders Lindbäck skulle häktas för skäligen misstänkt av flerfaldiga mord.

När Anders godkände vittnena, pustade Lidén ut och Anders ångrade genast sitt medgivande med att han inte förstod frågan men misstaget var redan klubbat och Anders blev häktad för skäligen misstänkt.

Var kväll efter utfrågningarna fick Lindbäck återvända hem.

Holm varnade allmänheten att Lindbäck som nu blev häktad stod under statens beskydd och alla övergrepp skulle straffas å det strängaste, det blev tvärtom.

Sockenborna kom och skakade hand med sin sockenpräst och visade sitt stöd, där han stod mellan två bastanta vakter.

På morgonen kom Fjärdingsman Danielsson in för en kopp kaffe, när Johanna skulle gå in till Anders för att väcka honom, var dörren låst och genom fönstret såg hon honom i en pöl av blod.

Vakterna slog genast sönder låset och bröt sig in.

Johanna plåstrade om honom och Örtengren kallades dit.

Örtengren sa barskt att såren var ofarliga och försöket var patetiskt, den forne kamraten hade svårt att finna någon medkänsla för prästen.