Lönnkrogen

Ca 1861

Anders Lindbäck hade det inte lätt alls

Den oansenlig stugan låg väl synlig från vägen, det rök från skorstenen och det hördes musik och skrål från berusade människor.

Krogen drevs utan tillstånd av handlare Köhlin, där samlades allsköns löst folk som annars inte ville sticka ut hakan.

Den här kvällen var varken Köhlin, Lendahl eller de andra konspiratörerna där, allmogen söp själva.

Både brännvin och öl serverades och språket var lika grovt som händerna som gärna greppade tag i de båda lättklädda kvinnorna som arbetade där.

Ingen hade någonsin lämnat den krogen nykter.

Anders stod vid vägskälet och lyssnade.

I hastigt mod bestämde han sig för att gå upp till krogen, han drog av sig prästkragen och la den i rockfickan.

Ikväll var han inte präst, denna afton var han bara nån karl längs vägarna.

Väl inne beställde han en hutt och satte sig vid en ensam hörna och tittade sig nyfiken omkring.

Han som sällan drack starkt, han fick ett stop öl till sin ensamma hörna.

Själva krogen var bara ett rum med slitna stolar och bord, ett sov loft där husfolket sov och en kvinna kom därifrån och rättade till klädseln och efter henne kom en karl efter och de fortsatte skråla med råa skratt och Anders rodnade lite vid åsynen av hennes barm och vetskapen om det hor de just haft.

En ung flicka satt vid spisen och skalade potatis, Anders satt tyst och iakttog församlingen utan att verka alltför intresserad.

Flickan kom genast med ett stop till när han druckit ur den första, han kände att han började bli berusad, flickan sträckte sig fram vid hans sida och han kände hennes unga bröst vid hans arm.

Han kände lust till flickan, Johanna dök upp för hans inre och han kände att han måste bort och ut från krogen.

Plötsligt utbröt ett slagsmål och de fulla karlarna sträckte sig mot varandra i en uppgörelse som fick bord och stolar att kana iväg och slås sönder.

Två av männen höll i en tredje som fick stryk innan han kastades ut från krogen.

Anders hade ingen aning om varför slagsmålet uppstått och han var inte heller längre intresserad av varför.

Han la några kopparmynt på bordet och gick därifrån, vad gjorde han där.

Flickan kom efter honom, han trodde först att det var männen som skulle slå på honom också.

Flickan hyssjade på honom och viskade…bara tre skilling herrn, kom…

Pockande drog hon lätt i honom, han följde med lite dröjande och tittade sig snabbt omkring ifall de blev sedda.

Han visste att han gjorde fel men det var så länge sedan han fick komma till, flickan var söt, hon smakade däremot surt av trasiga tänder och bitter öl men plötsligt hindrade inte hans egen övertygelse om att han gjorde fel, det kliade och flickan var lindringen.

Hon drog upp honom på loftet på uthuset och puttade bestämt ner honom på halmen, hon drog upp kjolen och visade upp sitt sköte som saknade underkläder, det var en lyx fattiga barflickor inte hade råd med.

Hon gränslade Anders med en vana hon inte borde ha haft, hon red honom och han lät sig ridas på vågen han så länge saknat.

Plötsligt kom krogvärden inrusande med kvinnan efter sig, den stora påken i hennes händer fick honom genast att tappa ståndet.

Lönnkrogens invånare ville inte förlora sina intäkter och han tog tag i Anders och slängde ner honom genom luckan.

Nedanför stod kvinnan med en stor påk hon resolut slog till honom över hans bara ända så han tumlade runt ett varv på backen.

Hon slog efter honom och han trasslade in sig i byxorna som han hade runt benen.

Han lyckades kasa sig ur byxorna och kastade sig undan för att inte träffas av påken.

Han började springa därifrån tvekande med den rasande kvinnan efter sig

– Du din djävul, kommer du hit igen så slår vi ihjäl dig!!

Vilt svingade hon påken medan karln tog sig ner från skullen med flickan efter sig, hon skrattade åt synen av den rädde mannen och karln som höll henne skrattade med, det var inte första gången flickan lurade till sig några korvören till sig själv.

Anders sprang fortfarande, rockskörten flaxade bakom honom och piskade ibland till hans bara ben.

Han svor tyst för sig själv när han stannade till och hämtade andan.

Han hade förlorat byxorna och sin penningpung full med slantar.

Han visste inte hur han skulle kunna förklara detta, han var tvungen att hitta ett par byxor med det snaraste, tänk om någon fick syn på honom.

Skamset smög han i skuggorna längs vägen för att ta sig hemåt, gå tillbaka till lönnkrogen vågade han inte.

Byxlös och hukande stod han i skuggorna till sitt hem och väntade tills lamporna slocknade och han kunde smyga sig fram till tvättlinan och ta sig ett par byxor.

Stilla smög han sig fram till pumpen och tvättade sig ren innan byxorna kläddes på.

Tyst smög han sig in i sin skrivkammare och lade sig på soffan, aldrig hade han blivit så förödmjukad.

Skammen klädde hans kinder röda och hämndlust vaknade till inom honom.

Där på krogen brukade Lendahl och de andra herrarna i bygden smida sina ränker mot honom.

Han ville sätta stopp på Lendahl, men han kunde inte förlora sitt anseende, bara ingen skvallrade så han blev en paria i samhället.

Han intalade sig att han stod över allt.

Han var ju präst nu.

Han undrade om någon skulle märka att han saknade ett par byxor.

Han skulle också bli tvungen att skaffa sig en ny börs.

Johannas svåra val

 

Johanna sköljde ur munnen med vatten, hon skakade som av feber och frossa.

Hon hade öppnat upp klänningslivet som var fuktig av hennes svett, hon luktade illa, hon kände själv hur hon stank ur porerna.

Munnen var torr och smakade svavel och när hon valde att ta gift visste hon att hon riskerade att själv dö och inte bara barnet hon hade i sin mage.

Ruelse för vad som skulle ske henne och barnet om hon fullföljde graviditeten gjorde hennes val inte lätt men att hamna utan hem och för alltid vara bygdens fallna kvinna mäktade hon inte med.

I värsta fall kunde hon bli dömd till döden, hon skulle alla gånger hamna i fängelse och få sitta i stocken.

Hon skulle bli stämplad för resten av sitt liv, även om de inte kunde tvinga ut henne som ackordering så skulle skammen tvinga ut henne som en paria i samhället.

När Anders fumligt hade närmat sig henne den där kvällen hade de båda gjort slut på klådan som drev dom ihop, hon fylldes av skam men också av kärlek till mannen som lockat henne att leva som älskarinna, hon ångrade sig inte, vid sin gud, och hans, så ångrade hon sig ändå inte att hon lät sig gå en väg som nu fått henne att ta gift.

Det var för henne omöjligt att i hemlighet bära och föda det lilla livet som försökte få fäste i henne.

Hon hade dukat fram bordet och instruerat pigorna att duka av sen, eftersom hon inte tilläts att äta med fru Charlotta var det inte så att frun skulle märka att hon försvann för kvällen.

 Inför pigorna hade hon själv skyllt på att hon mådde dåligt och stängt in sig på kammaren innan hon tog giftet som skulle döda fostret, det verkade som att hon lyckades med tanke på hur hårt hennes kropp jobbade för att stöta ut fostret ur buken.

Som om Anders hade märkt hennes vånda hade han smekt hennes kind i smyg innan han begav sig ut i något ärende, de hade många gånger smugit ut i natten för att ses efter den där första gången, försiktigt men ingen av dom ville bli påkomna.

Kroken gård blomstrade, och de hade en passion de levde ut, där de kunde och vågade tills nu när hon bar liv.

Hon hade lovat honom sin kärlek och att hon aldrig skulle lämna hans sida vad som än hände.

Smärtan som rev i hennes buk, smärtan rev och slet i henne.

Hennes sköte bultade, hon lovade sig själv att om hon överlevde detta onda skulle hon aldrig någonsin smärtan att bli gravid igen, hon skulle använda all sin klokskap till att hjälpa bygdens folk bara hon fick ha Anders vid sin sida, hon var inte beredd att ge upp lusten till honom.

Den egoistiska sidan i henne ville ha honom, än om det bara var i smyg och smussel, som 2a hustru så räckte hon honom handen på ett sätt hans hustru aldrig mera skulle göra.

Hon kunde nöja sig.

Hon var inackorderad på livstid, hon hade ett eget skrymsle och mat på bordet, hon skötte sig och sina slantar räckte till kläder och det lilla extra, hon var ansedd fröken mamsell och hade pondus och respekt, hon var en slinka på nätterna som bedrev hor med prästen hon borde skämmas och bättra sig men hon ville inte, kärleken till Anders hade grott sig starkare i henne än till barnet hon hade i skötet, resten av sitt liv skulle hon ägna till vård av andra, osjälviskt bara hon fick vara Anders nära.

När fostret stöttes ut ur henne kände hon en sorg hon aldrig förr upplevt, men vägen hon slagit in på fanns det ingen återvändo på.

Pigan

 

Anders gruvade sig över Johanna, ack det svaga köttet han var född med, han var en duktig predikare som fick församlingen att lyssna på hans teser på söndagarna, sen gick han hem och satte på pigan i mjölkkammaren.

Han var då minsann inte ensam om att hitta hennes gunst, hon var het och villig och drängen på en av granngårdarna sprang också hos pigan.

Hade Johanna släppt till lite hade det aldrig hänt intalade han sig men hon hade blivit så konstig, först så sjuk att hon blivit liggandes i flera dagar och sen verkade hon inte ha nån håg kvar till honom.

Han hade henne fortfarande så kär och sökte hela tiden bekräftelse hos henne utan att få erkännande var han som förlorad.

Pigan hade funnits där och fnittrade glatt när han hade tagit sig friheter så han tordes mer tills han hade liksom bara lättat sig hos henne.

Pigan var förälskad i Anders, överallt sprang hon efter honom och satte honom för utmanande situationer och han stod inte över.

Hans kropp var hans fiende, allt han jobbat för riskerade han för att hans stånd ville få komma till, och nu hade han ställt till det för sig, han märkte också hur Johanna tittade på pigan när hon blev opasslig och diskret krävde sitt illamående och inte fick i något till frukost trots att hon tidigare varit matfrisk.

Han måste få tala med pigan och se efter hur det var ställt, han beslöt att passa på till kvällen vid hennes mjölkning.

Johanna var klok, hon hade märkt av pigans spring med karlfolket både på Kroken gård men även med andra karlar som gjorde sig ärenden till gården.

Hon kände igen tecknen så väl och var arg på Anders att han riskerade dom alla och deras anseende.

Hon hade honom så kär men nu var det nog i sista tid hon kunde rädda deras respektabilitet.

Pigan var tvungen att försvinna från Kroken.

När pigan försvann till mjölkningen, gick Anders efter och när hon drog in han i mjölkkammaren följde han med lite motvilligt men svag för sitt kött gav han snart efter, när han var färdig och skulle dra upp sina byxor märkte han att Johanna stod tyst bakom honom med knäppta händer framför sig.

Sjalen var sedesamt vikt över hennes hår och allt i hennes var i ordning till perfektion till skillnad till honom och pigan och raskt fick de på sig sina kläder med skamsna rodnande kinder och fumliga händer.

-Är du med barn Katarina? frågade hon lugnt och behärskat.

Pigan rodnade och stammade fram ett jakande svar

-Jag gör allt ni säger till mig goa frun, mamsell Johanna, men skicka inte ut mig på byn som ogift slinka, snälla mamsellen, gör det inte.

Johanna visste lika väl som pigan att hon ställdes ut på byn skulle hon ha tur om någon lönnkrog tog till sig henne.

Anders Lindbäck skulle förlora ansiktet, den gode prästen, det fick icke ske.

Johanna skickade iväg pigan, att ingå ett avtal med Anders som innebar en vigsel mellan pigan och drängen i granngården och att hon och Anders hädanefter skulle hålla sig till varandra var det närmaste giftermål Johanna skulle komma.

Att högtidligt lova Anders att de skulle hålla sig till varandra och inte förlora anseende, respekten av sockenborna var det bäste hon då kunde se som skulle rädda dem båda från fördärvet.

Hennes Anders med det mörka smått lockiga håret som åkte fram över ögonen när han inte klippt och vattenkammad stod inför församlingen, hennes Anders som ibland tog fram fiolen och spelade glada visor för dom i köket, han som läste från psaltaren och lärde dom om guds ord med en engagerad och passionerad röst, skänkte henne ro och glädje.

Där och då, i en mörk ladugård bland djuren avlade de löften att de skulle akta och vårda varandra till den dagen de inte längre fanns.

För pigan som blev gift med drängen blev hennes liv under ett par år till det bästa även om hon födde en frisk liten flicka, så förolyckades Jakob när han ramlade mellan två båtar i hamnen och Katarina blev ensam med flickebarnet, tills hon själv dog av koleran

Två år senare dog även hon en dag pratade Johanna med Anders om Lill-Stina det olyckliga barnet han satt till världen.

Johanna ville att de skulle ta hem flickan till Kroken.

Anders tänkte inte efter länge, han sa till Johanna och hämta flickan, själv skrev han in henne i husförhörsboken som fosterdotter Theresia Sjöberg, den späda svarthåriga flickan visade inga likheter med Anders som lät henne få pianolektioner av sin hustru men hon fostrades av Johanna.

Den magra flickan följde Johanna överallt och började säga mor.

Johanna var lycklig.

Hon hade fått ett barn genom guds försorg.

Anders var glad och ljus till sinnes.

Charlotta spelade på spinetten.

De båda småpojkarna gick till sängs mätta.

Kroken Gård hade aldrig haft bättre tider än just i detta ögonblick.

Alfred blev 10 år och Charlotta bestämde att pojken skulle till kadettskola i Göteborg.

Gottfrid fick stanna ett tag till hos henne och Charlotta klemade med pojken som också sedan blev skickad till kadettskolan.

Johan Ågren och Charlotta talades ofta vid varandra.

De var jämlikar och även om han förstått att Johanna hade sin håg till Anders höll han henne om ryggen, lojaliteten till Johanna krävde hans tystnad.

Johanna anade inte ens att hennes farbror visste att hon smög med Anders, med de äldres visdom fann han sig i livets gång och satte sig hos den ensamma och lätt överviktiga Charlotta som ägnade sig att skriva sånger och musik till spinetten, för övrigt var hon talangfull och lärde ut musik till sina pojkar främst.

Johan Ågren förstod inte hur Anders kunde göra så orätt mot de båda kvinnorna.

Orosmoln började skocka sig på himmelen, han hoppades att han inte skulle få vara med när ovädret skulle skaka bygden.

Sockenborna tisslade och tasslade om prästen med de två fruarna, för dom stod han över i anseende och han var ju en bildad karl.

För de bildade var han ändock, trots sin utbildning ett fattighjon.

 

Hemma på Kroken spelade han fiol, dansade i köket med Johanna och pigorna och pratade med andra lärda och var en ansedd och respekterad lärd prästman som var erkänd för sin höga intelligens, han var en engagerad älskare och dyrkade Johanna och såg till att Theresia blev en fin flicka, han och Charlotta sjöng tillsammans då hon spelade sina egna alster på spinetten och deras söner skulle ha en far som gav dom en fin utbildning på kadettskolan.

Hur han på nätterna våndades över de ständiga nålsticken Lendahl och Köhlin gav honom, oron över sockenbornas alla sjukdomar, karlarna som for iväg till arbeten långt från bygden och lämnade fruntimmer och barn att klara nödår gav honom en ständig oro för sin egna och socknens ekonomi.

Lindbäck var en givmild präst som ständigt åkte på olika sjukbud där han gav de lidande nattvard, lite mat och ofta ved, han torkade rinnande näsor och svettiga pannor och i en tid där man inte hade kroppskontakt med varandra gav hans stora och varma händer lindring till hög som låg.

Han var en själasörjare, generös och medkännande.