Kärlek och mordförsök

 

Från första gången han såg henne hade han ohjälpligt känt att han var hennes.

Hennes doft, röst och personlighet fick honom alltid att darra inombords.

Hon var alltid rejäl och kapabel, oavsett om det var att hjälpa en ko att föda eller plåstra om småungar pratade hon med låg och fin röst.

Ibland när hon gick förbi honom så nära att kjolen rörde vid hans ben, eller när hon ställde ner en tallrik framför honom fick han anstränga sig för att inte röra henne, han ville sträcka ut armarna och dra henne nära intill sig men han bad rasande till sin gud medan lusten och kärlek till henne brann med en glöd ingen gud kan stoppa.

Han arbetade bort sin längtan till henne, samtidigt som avskyn för hustrun höll honom borta blev till en paradox när det också var längtan efter Johanna som fick honom att komma hem och sitta tyst vid kökets brasa och titta medan Mamsell Johanna styrde upp mat och bak med pigorna.

De hade alltid samtalat otvunget till varandra, Johanna verkade alltid så oberörd av honom och hans närhet, han kände sig tafatt och som en skolgosse, inte som bygdens präst.

Många nätter han skruvat sig igenom och tänkt på henne utan att få ro.

Han skulle aldrig glömma den första gången han smakat hennes läppar, hon brann i hans inre.

När han såg på Johanna kändes det inom honom att bitar han saknade fanns hos henne, ibland trodde han att djävulen slagit klorna i honom och att hon var fresterskan som skulle driva honom i fördärvet, ibland var hon guds sändebud till honom, en lisa som skulle få hans plågade själ att läka.

Mamsell Johanna var i trakten sedd som en rådig kvinna.

Hon hade blivit så fascinerad av Anders när han kom till sin farbror som inackordering och blodet svallade när hon tänkte på honom.

Fortfarande hade hon sin håg till honom, skammen brände i henne när harmen träffade henne igen.

Hon hade som alla andra trott att Anders hade sin håg till henne då när han kom till byn.

Hon hade vist honom tillrätta och de hade någonting fint mellan sig, men sen hade han plötsligt kommit tillbaka från en resa till Vänersborg och varit trolovad sen gift.

Nu var han en stadgad karl med 2 pojkar som fostrades strängt av både mor och far för de ska bli något av dom.

Johanna kände sig nyttig som hushållets mamsell, dagens alla göromål och mat på bordet sysselsatte henne likaså att spara örter och medicinalväxter låg i hennes intresse.

Överallt i köket hängde det små klasar av nyttiga växter som användes likaväl till att läka människans alla åkommor som att färga tyger med.

Det hände ofta att det kom sjuka till köksdörren för att få hjälp med olika åkommor och Johanna hjälpte gärna, även sjukbesök ingick i hennes dagliga sysslor i en socken där läkare sällan om någonsin dök upp hos behövande.

Hennes fattiga socken behövde henne och hon behövde vara behövd, hon var mycket kunnig i de olika medicinalväxterna och kände sig priviligierad som hade det bättre ställt än sockenborna.

Karlarna i socknen hade gjort sin lov runt henne men hon hade aldrig upplevt kärlek.

Det närmaste var det hon kände av Anders, hon kände skam över det som rev i hennes kön men han var den enda hon känt lust till, hon kunde känna hans närvaro trots väggar mellan dom, hon luktade på hans kläder och blickar de ibland delade fick henne att ana att han kände något för henne.

Arbete fick henne att sluta tänka på honom lite, men hon förstod inte kylan mellan de äkta makarna.

Hon själv var tolererad av den fina fru Charlotta som inte inbjöd Johanna till mer än artiga konversationer när hon serverade kaffe till bygdens fina damer.

Att hennes pojkar rasade omkring på gården under Johannas överinseende fick inte deras relation att bli mer än ömsesidigt avmätt och lätt kylig.

Johanna beundrade sin karismatiska präst, när han höll sin första predikan hade folk suttit i bänkarna och samtalat, några spelade kort och en flaska med starkt skickade runt karlarna.

Utanför kyrkan stod handlarens kärra med öl och sprit, det var lönande för handlaren att ta med varor till söndagens kyrkobesök.

Han hade försökt hålla en predikan och till slut gått nedför gången och rättat till ordningen med att böja sig fram och ta spelkorten med orden

-Här i Herrans hus spelas det inte kort.

Nästa drag var flaskan med brännvin, som han tog ifrån en förvånad karl

-Här i Herrans hus dricks det inte starkt.

Lindbäck, den nya prästen markerade sin närvaro med att sätta sig i den respekten att inne i kyrkan uppförde man sig och lyssnade på Guds salighet, män som slogs fick vite och han satte sig i respekt av samtliga sockenbor, hög som låg.

Johanna log lite och lyssnade uppmärksamt på hans ord.

Hon hade fått reda på hans svek när hon av tandvärken som molade tagit sig till en klensmed och urmakare vid bruket skvallrade om att den nya prästen var trolovad med dottern till en regementsskrivare i det fina Vänersborg.

Mannen hade själv hört Lendahl tala om detta och klensmeden skrockade lite om saken, värken i kinden var plötsligt inte lika akut som värken i hennes hjärta.

Skammen av att ta sig för givet att Anders skulle fria till henne, en piga som hon, hon hade genast tagit på sig att hon var lägre i stånd än Anders och när hon berättade för sin farbror Johan Ågren att Anders var trolovad hade farbrodern ställt Lindbäck vid väggen, bråket som uppstod mellan de båda männen utdelades hårda ord där John Ågren till slut ställde sig upp och yttrade

-Hade jag vetat detta Lindbäck, då hade jag aldrig arrenderat ut gården till dig.

De skildes åt i osämja men Johan och Johanna hade närvarat vid bröllopet eftersom det inte gick att tacka nej till inbjudan utan att bli till ett öppet spektakel i byn.

Till vårbruket var Anders tillbaka på Kroken gård och höll på sitt kontrakt, och John Ågren flyttade ut till undantagsstugan med Johanna.

Lindbäck ville bli befriad som skollärare, han skyllde på att han inte var riktigt frisk och lögnen gick igenom.

Johanna hyste harm åt Lindbäck, men till slut fogade hon sig i sitt öde och kände fortfarande lust till prästen.

1934 kom asiatiska koleran till Göteborg och de blyfärgade ansikten skvallrade om vem som var sjuk.

St. Cyr skänkte mediciner mot Koleran.

Sjuk av farsoten skickade kyrkvärden efter prästen som tog emot hans bekännelse med vittne närvarande om stölden ur kyrkkassan, och att han lånat ut pengarna till Lendahl.

När kyrkvärden kryade på sig lite försökte han ta tillbaka sitt medgivande, men det godtog inte Lindbäck utan krävde en återbetalning, om inte det ordnades med det snaraste krävde Lindbäck en revers av Lendahls gårdar.

En kväll när Anders var på väg hem från kyrkan blev han överfallen, kolaren i Livarbo och inhysnings-Erik i Arnolfsbyn sargade honom svårt men de slogs hårt alla tre som hade skador efteråt, Lindbäck var övertygad om att Lendahl låg bakom attacken.

Anders Eriksson var känd för att göra pigor med barn och även St. Cyr var i lag med mamsellerna på bruket och Lindbäck drog i sina trådar.

Baron St. Cyr, Johan Ågren och Hagström trängde sig in i sakristian och ställde kyrkvärden mot väggen, även klockaren var med och då föll sanningen ut och han erkände.

Anders fick en ursäkt och på nästa stämma tog St. Cyr upp händelserna med kyrkvärden som försvarade sig med att han hade fullmakt som han skulle uppvisa vid nästa möte.

Alla lät nöja sig till nästa möte men inombords var Lindbäck nöjd, nu kanske de inte skulle behandla honom som en fattigpojk utan som den man han var, prästvigd och adjunkt.

Anders var nöjd, han hade talat St. Cyr till rätta och vid nämnandet av mamsellerna hade han snabbt ställt sig bakom Lindbäck, han förstod att den här gången var det bäst att hålla sig till prästen, de vaga hotelserna nämndes aldrig mer.

Anders blev strax därefter kallad till sjukbud och blev hämtad med båt av en pojk.

När han gick ut i skogen till den sjuke blev han beskjuten av flera skott, han kände genast igen skytten.

Valbo-Vilden kallades han, Svarten.

Mannen var egentligen dräng men hans anställningar brukade bli korta eftersom han inte tålde att bli tillsagd eller motsagd.

Han var också tjyv och smugglare och en välkänd profil i bygden.

Överallt slogs han mot andra, han var en välkänd slagskämpe och duktig sådan, han fick plikta med spö när han ställdes till svars av ordningsmakten och när de var på jakt efter mannen var det aldrig någon som sett eller hört ifrån honom.

Lindbäck kom därifrån med blotta förskräckelsen, han sprang och kravlade sig upp och hukade de gånger kulorna tycktes vina som ettriga getingar runt hans arma huvud.

Han tog sig tillbaka till båten och rodde för sitt liv tillbaka till hjälpen.

Flinande tog Lendahl emot anmälan om mordförsök och Anders var övertygad om att det inte skulle jobbas så hårt på att hitta den där Svarten.

Lindbäck fick ingen respons alls på anmälningar om misshandel, överfall och nu mordförsök, när polisen var personlig fiende och upphovsman fann han sig rättslös.

På Mikaelistämman den 25e oktober visade Kyrkvärden upp en fullmakt som var påskriven med färskt bläck av två män som var döda och när det påtalades att inga andra varit närvarande under påskrivningen, Ågren ruskade på huvudet.

Han hade själv närvarat under samtliga kommittéer och detta ärende var för honom helt obekant.

Ågren och Eriksson blev valda till ordföranden i magasinkommittén.

Kyrkoreperationenerna av östra delen blev först att gå till reparation, kyrkvärden blev satt att sköta den plikten.

Svarten

 

Svarten blev tagen av länsman och satt på fästning i Helsingborg.

Han var misstänkt för att ha slagit ihjäl sin siste husbonde med en sten under ett kalas då denne låg berusad i enrum och sov.

Efter skotten på fjället hade Anders lejt en livvakt, Sven-Petter Andersson som var en stor och stark viking, han fick nu återgå till sitt vanliga arbete som dräng och Anders Lindbäck var säker på att Lendahl låg bakom dådet.

Petter Svart blev dömd till döden, trots sitt vildsinta nekande vid ett extra ting i Tångelanda.

Svarten blev torterad men nekade till dådet, en del trodde att han gjort mycket elände men blev oskyldigt dömd för just detta dåd.

Svarten försökte bryta sig loss från de 4 fångvakterna utan att lyckas.

Den dagen han skulle avrättas tvingade de in honom i kyrkan för att ta nattvarden men till och med prosten fick nog efter att den arge mannen spottade honom i ansiktet, vilt svärande.

Folk utanför trängdes utanför för att se den dömde mannen när han sedan fördes ut ur kyrkan i Högsäter och ned för kyrkbacken.

Vid Hällemon stod försäljarna med sina stånd och jonglörer och pajaser uppträdde för publiken, Lindbäck tyckte det liknade en marknadsdag.

Bödeln och hans medhjälpare samt landsfiskalen steg ut på schavotten, Anders armbågade sig fram i folksamlingen så långt fram han kunde.

Eftersom han var så lång såg han över de flesta där.

Till slut tröttnade bödeln på Svarten svåra motstånd och med ett ryck slets han upp och lyftes upp på schavotten av vakterna.

När de inte ens fick på mannen ögonbindel, tvingades han framstupa utan den, hans armar tvingades bak på ryggen av bödelsdrängarna och la sig över hans sprattlande ben.

Hans vilda blick mötte Anders, som förhäxade blev de fastnaglade vid varandra och plötsligt högg bödeln med den vassa klingan i det blixtstilla ögonblicket , när bödelns vassa klinga träffade den envist sprattlande mannen blev han stilla.

Hans sista ord blev:

-Jävlars, faan i helv

Två hugg krävdes innan huvudet var av och folket jublade och skrattade, en av bödelsdrängarna satt kvar på mannens ben och snyftade.

Den enda som var lugn var bödeln själv som höll upp huvudet i håret, huvudet som droppade av blod.

Anders såg sig omkring, en kvinna längre bort gned sitt underliv mot en trädstam, flera män samlades runt henne och de trevade under hennes kjolar.

Anders blev var fascinerad och rädd, han kunde knappt dra till sig blicken från huvudet som till slut slängdes ner i en korg, han var illamående av blodet och doften av människoblod, trängseln där kroppar luktade olika starkt av svett och den svaga doften av nygräddat bröd och sötsaker, brända mandlar och stekt kött från stånden vid sidan om honom.

Bödeln och drängarna torkade av sina verktyg och städade upp efter sig, medan folksamlingen sakta rörde sig utåt marknadsstånden igen, döden gav dom lystnad på karameller och rökta korvar, föreställningen var över.

Anders rös och längtade hem till Kroken.

Aldrig skulle han glömma Svarten och den blicken som skulle hålla honom vaken genom vaknätterna framför honom, vad såg han egentligen i mannens inre, fanns det något där, han var ett rovdjur som slogs tills han blev död, varför hade han ingen tillit till gud.

Anders skulle för alltid grubbla på den stackars mannens öde som ofrälse hade han ingen plats i kyrkan.

Grubblade gjorde han ända hem till Kroken där väntade den nye kronolänsman Anders Andrén som flyttade in.

Lindbäck, Andrén och Johan Ågren sågs ofta musicera tillsammans, ibland spelade de schack och ofta sjöng de till hushållets glädje.

Andrén var förlovad och skulle flytta vidare men för stunden var det för allas bästa, de kunde inte hållas med att prästen skulle riskera att plikta med sitt liv.

Det hände ofta konstiga missöden med Anders görande.

En häst tappade skon efter mässan på väg hem och alla verktyg som skulle ligga i lådan bakom kusken var plötsligt borta.

Mellqvist hade varit på väg hem men blivit överkörd.

Oktoberstämman 1836 öppnades med ett anfall av Lindbäck som rättvist frågade varför gaveln på östra sidan fortfarande inte var åtgärdad av kyrkvärden, som försvarade sig men kollapsade av ett plötsligt magont, mötet avbröts.

Den 28 oktober gjorde Lindbäck, Hagsten och Ågren en inspektion av kyrkan,

Som Lindbäck påpekat sedan han tog sin tjänst, var taket fortfarande inte åtgärdat, den östra delen var särskilt dåligt skick, där hade rötan börjat ta sig för ordentligt och i den norra delen buktade väggarna och i ett av hörnen på tornet hade börjat ge med sig.

När vintern kom redan den 29 oktober, bröt en snöstorm ut som varade i flera dagar, vargflockarna ylade utanför de små husen i skogarna och Mikaelistämman fick skjutas upp. 

Vintern blev hård där brunnarna sinade och många sockenbor dog. 

Många äldre somnade ifrån eldarna och dog i sina sängar, där de frös ihjäl när de inte kom sig upp.

4 Slättdalsbönder frös ihjäl knapp en fjärdingsväg från Vänersborg.

Charlotta låg nedbäddad från oktober till april med full uppassning av Johanna och pigorna.

Det kom bud om att självaste kungen skulle färdas genom pastoraten mot Karlstad.

St. Cyr planerade en mottagning på Köpmanbro och Anders kom med förslag att barnen skulle få sjunga för konungen, baronen tyckte om idén och genast fick Lindbäck lov att lära barnen lämpliga sånger.

Anders involverade Charlotta som tog emot barnen hemma i salongen där hon spelade på spinetten och för första gången hade de gifta makarna roligt och trevligt tillsammans.

Dagen kom då Kungen skulle firas, dom hade samlat ihop sig nedanför fallen i Upperud i gryningen och alla gick i båtarna, konungen hade övernattat i Nordkärr i Holm.

Massan var enormt stor där de samlats för att få en skymt av honom och trängseln var massiv, Lindbäck tittade sig omkring och på nästan samma ställe han stått och tittat på Svarten avrättning, stod han nu och tittade på konungen.

Karl den 14e Johan steg ur kaleschen, verkade han enkel och utan prål, gemene man sorlade av besvikelse.

En gumma som hängde på gärdesgården för att se bättre tappade plötsligt balansen och hamnade med ändan fram och oförmögen att själv ta sig därifrån orsakade hon en massa skratt från de omkring, en man lättade lite på hennes kjol så ändan syntes och konungen skickade genast dit en soldat för att hjälpa kärringen ner.

Baron St. Cyr klev fram och välkomnade på flytande franska med konungen som frågade efter en tolk,

-Vad säger karln? sa konungen och St. Cyr översatte då sig själv och önskade konungen välkommen.

Samtidigt som konungen stod på samma fläck där Svarten blod fläckat det torra gruset stod nu Lindbäcks barnkör och sjöng för den måttligt intresserade konungen som vänligt tackade och for sedan sin väg.

För Lindbäck var detta en stor fjäder i hatten.

Tron försätter berg

 

Johanna tittade på Anders med blixtrade ögon

-Menar du att Gud råder över allt som sker här på jorden?

-Ja det menar jag.

Anders tittade på Johanna lika hett och diskussionen hade böljat fram och tillbaka i några turer och båda njöt av att kunna tala fritt med varandra.

-Så det finns ingenting som inte du och dina gelikar inte kan förklara?

Ja Johanna det är precis det jag menar, allt som finns under himmelen och mer därtill har Gud skapat och allt som sker har en mening fast vi kanske inte förstår den förrän lång tid har gått.

Johanna tittade tillbaka på Anders och ögonen blixtrade djävulskt mot honom när hon kastade utmaningen på honom

-Törs du gå med mig?

- Vart skall vi hän?

-Vänta tills på söndag efter kyrkan, så ska du få se, svarade hon retfullt.

Hon log brett mot Anders som lekfullt snodde sina armar om hennes midja och frågade lent

--Törs du gå med mig lilla söta Johanna

Hans smått lockiga hår kurvade sig ner ostyrigt och dolde de glittrade mörka ögonen och Johanna fnittrade nöjd

-Inte gör den gode herden sin käresta illa heller.

De bägge försvann in i avskildhet.

I söndagens skymning gick Johanna och Anders sida vid sida genom den täta skogen, när det smalnade av gick Johanna före och tog med den gängliga adjunkten djupare in på en stig han oanat skulle ge honom livslånga kval av.

Att han älskade Johanna av djupet av sitt hjärta fanns det ingen tvekan av, Charlotta var stram och visade med all tydlighet att han inte var välkommen till hennes gemak och han höll sig villigt därifrån.

Han kunde tillbringa timmar med att studera Johanna och hennes göranden, hennes ansikte utstrålade alltid en styrka och intelligenta ögon uppfattade det mesta i hennes omgivning, hon hade allas lojalitet och människor vände sig till henne i allt.

Hennes alltid så strama knut hade löst upp sig i promenaden och håret slingrade sig nedför ryggen och hon såg vild och fri ut.

Anders hade hört viskningar om att hon var en häxa, men han skulle nog hellre kalla henne klok gumma, trots hennes ålder var Johanna kunnig i läkande krafter och samlade alltid in örter och gjorde olika dekokter och salvor.

För honom skulle hon alltid vara en vacker kvinna, men han såg också att hon började få djupare rynkor runt ansiktet, hon skulle alltid vara en lätt späd kvinna i sin växt men hon utstrålade en styra han antog att hon skulle bli beryktad i socknen om hon fortsatte ge läkemedel för lättare vård och åkommor.

Han undrade om han skulle bli beryktad i socknen eller om han som så många andra skulle falla in i skuggorna.

En plötslig oro för Johanna kom över honom, han skulle göra allt för att hon skulle vara trygg in i framtiden om det hände honom något.

När hon stannade och drog honom närmare sig viskade hon till honom att nu var han tvungen att vad som än hände hålla sig tyst och inte säga ett ljud och stanna vid hans sida.

Han lovade och följde henne fram så de plötsligt såg en liten gård framför sig.

Han såg en gubbe, antagligen husbonn som samlade ihop djur och låste in dom i skymningen och fick tag på ett par småpojkar och motade med sig dom in i huset.

Han och Johanna såg på medan ett fint gult sken visade dom att kvällsmat intogs och senare att de gick till sängs.

Ju senare det blev desto mer intresse la Johanna vid huset, hon hyssjade åt honom och markerade till honom att titta på huset.

Ett ljussken växte sig starkare och Anders förstod att det brann i huset, lågorna spred sig fort, det knastrade i virket, svart sot och brännklara lågor svedde sin väg upp i himmelen.

Det doftade brandrök och han reste sig i en hast för att varna husfolket, Johanna klistrade sig fast vid honom och försökte få honom att vänta men han skakade av sig henne och ropade högt åt henne

-släpp mig kvinna, de kommer ju att dö inne.

Han tog sig snabbt mot huset och skrek att elden var lös, ju närmare han kom desto mindre brann det framför honom, han förstod inte men när gubben kom ut ur huset med en bössa i handen, han skrek räddhågad mot honom

– Vem där

Anders drog sig tillbaka in i skuggorna

-Jag skjuter skarpt skrek bonden och Anders kröp tillbaka till Johanna som drog med honom ut i skogen.

Fridstörarna försvann fort i natten och när kusten verkade klar tog Anders tag i Johanna och frågade förvirrat

-Vad i herrans namn var i med om Johanna?

Den annars så självsäkra adjunkten var skärrad och vitblek tittade på Johanna uppfodrande.

Johanna sa lugnt

-Ja Anders, det var du som sa att din gud var allsmäktig och råder över allt, du har inte sett allt som sker där på gården, tala om för mig du Anders vad som finns där, det vi såg ikväll som inte gårdens folk märker av.

Anders var svarslös, ingenting hade någonsin fått honom att vackla i tron.

De fortsatte tysta hem, Anders grubblande över vad som nyss hänt och Johanna funderande på om hon begått misstag som visat honom något hon själv inte kunde förklara.

Anders fick Johanna att ta honom tillbaka till gården och visa honom gården och dess mysterier.

Hon visade honom korset i en dunge, ett stort kors, knappt två meter långt och nästen lika brett.

Två fördjupningar i ett kors där ingenting växer, Johanna sa med sin lena, mjuka röst att det aldrig växt någonting.

Johanna pratade med bonden som släppte in dom i huset en kväll.

Anders flydde av skräck ut ur huset när möblerna flyttade sig omkring och glas och tallrikar for genom luften, när sängarna ställde sig på ända fick Anders den store prästen lämna huset, bakom honom brann huset igen.

Anders visste inte vad som pågick i huset i Mikkola och det enda som fick honom att inte tvivla var det stora korset, Gud hade visat honom att detta var hans vilja.

Genom åren grubblade han ofta på huset där han inte kunde förklara Guds vilja.

Hans kärlek till Johanna skulle vara för evigt, stor respekt för den orädda kvinnan som verkade kunna röra sig mellan olika världar och dimensioner.

Hon var hans käraste hemlighet.