Stöld

 

Anders Eriksson räknade sniket pengarna i kyrkkassan och tänkte igenom anbudet han fått.

I praktiken lånade han bara pengarna i kyrkkassan till Lendahl.

Han kunde inte förlora på affären.

Det var aldrig någon som kollade upp att han gjorde rätt för sig så risken verkade obetydlig.

Den enda som skulle kunna märka något var den där kyrkoadjunkten Anders Lindbäck, men han har varken rätt eller orsak att misstro honom.

Den gamla prästen var upptagen att supa och lämnade över det mesta till adjunkten.

Han räknade igenom pengarna en gång till innan han beslutsamt bestämde sig att våga ta risken.

Pengarna stoppade han på sig i en skinnpung som stoppades ner i hans djupa ficka.

Kyrkvärden var från Arnolfsbyn och hade sitt säte där men hade fått tjänsten som kyrkvärd som en muta från prästen som både söp och horade när det föll sig.

Kyrkvärden såg bra ut med jämna fina tänder som alltid hade ett leende när andra var i närheten.

Ibland glittrade inte ögonen av ärlighet och fromhet utan mannen hade en stark vilja att bli någon man kunde räkna med.

Han var varken omtyckt eller hatad, en rätt flat person som ter sig anonymt med sin personlighet.

Han åkte vagn ner till Lendahl i Göteborg.

Lendahl hade ordnat bord på en sylta och brännvinet stod högt i kurs och kyrkvärden kunde i smyg betrakta Lendahl som verkade välkänd av de som var där.

Lendahl utstrålade styrka och spänstighet, det skarpbrutna ansiktet innefattade ett par intelligenta ögon som inte missade mycket av vad som föregick runt honom i lokalen.

De små betänkligheterna Kyrkvärden hade försvann fort, Lendahl var ju en karl med makt och egendom.

Pengar hade han i 2 gårdar som han inte ville lossa kapital ifrån, men han var i stånd att bygga sig en Väner-Galeas, ett stort fartyg som skulle spä på hans inkomster ytterligare.

Till yrket var han tulljägare dvs tull-tjänsteman och mycket duglig, en man som hade gott anseende, hans rättframma blick som fick kvinnorna att fnittra förtjust, de kriminella att huka sig när den stålhårda blicken naglade fast dom vid sanningen och vännerna som fick honom att glittra över stopet med öl och många historier om rövare, banditer och jakten på dom.

Nu behövde han finansiärer som kunde ge honom kontanter till skeppet som skulle byggas mot att de som investerade fick tillbaka sina investeringar när skeppet började gå med vinst.

Kyrkvärden och Lendahl skrev avtal på pengarna efter att ha lyssnat till riskerna var kyrkvärden övertygad om att han skulle få tillbaka pengarna innan någon skulle sakna dom i kassan där de egentligen hörde hemma.

Kolaren

(Utspelar sig 1831–1832)

Anders var ivrig att få komma iväg på sitt första sockenbud.

Efter kyrkvärdens utsaga om att lik låg kvar i utmarkerna hade Lindbäck bestämt att det första besöket skulle gå till socknens mest hårdföre, en daglönare och kolare vid namn Sven Petter Andersson.

Han skulle få åka med drängen som skulle till bruket och han blev snart upphämtad.

Kolaren bodde i väglöst land, borta i Arnolfsbyns utmark.

Han var känd för sin aggressivitet och en riktig rebell som inte lyssnade till någon, inte ens överheten.

Han slängde ut varenda en som försökte kräva honom på något. 

Han hade kransbrottsböter sedan 1827 som var obetalda.

(Kransbrott eller krono brott handlar om att man tjuvstartat bröllopet och bruden inte varit orörd men ändå burit krona vid vigseln, detta gjorde flickor för att inte visa hela bygden att hon inte var jungfru, vilket hade ställt henne utanför gemenskapen samt också hamna i stocken utanför kyrka eller stadshus för hor.)

Lindbäck hade arrangerat med en av skolpojkarna som vägvisare så han kände sig mest positiv och lyckosam som så snart hade fått tjänsten som skollärare och adjunkt.

Vid vägskälet hoppade han vigt av skjutsen och den magra långe adjunkten följde strax efter skolpojken in i skogen.

Hade inte pojken varit svart av sot hade hans halmgula hår gnistrat i solen.

Pojken som var drygt 12 var liten till växten och det toviga håret luggade honom så han ständigt rev sig i hårbotten där han även hade fullt av löss, hans barfotafötter verkade inte känna av stenar och rötter som däremot Anders hade fullt upp att reda sig efter för att inte trampa snett.

Snart skulle vinterkylan och snön komma och då hade pojken näverskor och i bästa fall träskor mot kylan.

Pojken tycktes följa någon stig som Anders inte kunde urskilja och han började tycka att någon halvmil torde de ha gått när pojken liksom upplöstes i intet i skogen.

Anders skyndade på framåt där han skymtat pojken utan att hinna ifatt, han stannade upp och hörde då yxhugg i skogen.

Han fick en olustig känsla inom sig, fåglarna hade slutat föra väsen och inga rörelser fanns någonstans, av någon anledning kunde han inte ropa högt efter pojken, en känsla av att inte störa skogen med olåt och att han inte heller ville tappa ansiktet att han var vilsen.

Yxhuggen kom åter genom skogen och han följde ljudet tills han kom fram ur skogen till en lägereld där mumlet av röster kom från några halvvuxna slynglar som blängde på honom.

En stor rundad kulle där rök kom ut från toppen förstod han snart var milan pojkarna vaktade, han klev runt milan, lade handen mot milväggen och förundrades av något han aldrig förr

sett, trots att han var uppvuxen med företeelsen att kolare oftast gjorde milor och sålde kol till hela bygden.

De tre pojkarna glodde surt på honom och svarade inte ens på tilltal när han frågade efter kolaren.

De sura och tvära pojkarna nickade till slut surt åt honom att han skulle gå mot skogen, han tittade och såg mycket riktigt en liten stig som han gick efter.

Ett par gråa stugor tittade fram i en dunge och fattigdomen tittade fram överallt, de gråa husens träpanel var slitna och ruttna i nederkant och allt verkade grått och otvättat.

Mindre barn i varierande åldrar satt och stod och tittade på honom med stora ögon och snoriga näsor som raskt torkades av på tröjärmarna.

Anders förstod inte fientligheten omkring sig, plötsligt slogs dörren upp och kolaren dök ut ur mörkret med lika svart ansikte som ynglingarna vid kolbrasan.

De handhälsade och han ville helst inte släppa in Anders på husesyn men efter att Anders stod på sig släpptes han in.

I det grå köket satt en kvinna med ett lindebarn och utan att skyla sig diade hon barnet nästan trotsigt mot Anders, som generat tittade bort från kvinnans barm.

En dörr lite på glänt fångade hans blick trots dunklet uppfattade han genast att där inne låg ett lik, han klev fram och sköt upp dörren.

Han bleknade lätt, kolaren sa tvärt att kvinnan var hans hustru och nyss avlidit.

Anders frågade- Finns det flera?

Efter en kort paus nickade kolaren.

-Visa mig – befallde Anders sammanbitet, och följde efter kolaren till en bod där det låg 2 till lik, förmodligen far eller morföräldrar i gården.

Anders läste kort över de döda innan han ställde sig grubblande på gårdsplanen, han ville snart komma iväg hemåt innan skogen blev mörk i skymningen.

Kolaren och sönerna stod samlade och viskade sinsemellan och glodde på honom så det kröp i honom av olust.

Barskt avbröt han och frågade varför de döda inte blivit förda till kyrkan och bokförda och avförda från fattigunderstödet.

Ilsket krävde han kolaren på svar men han svarade genom att försöka slå ner Anders och ett slagsmål mellan de båda männen bryter ut, i ögonvrån ser han hur ynglingarna börjar närma sig, han vevade argt och rädd omkring sig och kolaren landade på marken, genast satte Anders av ut i skogen och sprang allt vad han orkade efter en stig som djävulen gömt.

De uppretade rösterna lämnar han bakom sig och springer för allt vad tygen höll.

Flämtande kom han ur skogen ner mot vägskälet när han föll handlöst, den skärande känslan i fotleden fick honom att flämtande hålla andan och inne med skriet av smärta när han landande i en halvfrusen vattenpöl i ett dike.

Pojkarna dök upp i skogskanten och tittade efter honom samtidigt som drängen kom körande fram mot vägskälet.

Klentroget tittade han på Adjunkten och sa

-vad har de gjort med dig din stackare?

Drängen hjälpte honom till kärran och de kunde ta sig hem till Johanna på Kroken gård.

På Kroken fann sig Anders i att bli nedbäddad och styrkt av brännvin och soppa skakade han sig till en rejäl förkylning som Johanna vårdade honom ur.

Allteftersom Johanna vårdade honom kom de sig närmare varandra och de fann att de hade mycket att samtala om.

När pigorna fnittrande och tasslade om Anders lyssnade hon skamlöst när de pratade om prästens heliga sakrament på hans lakan, när innebörden gick upp för henne gav hon sig till känna och hytte åt de skamlösa pigorna

-Stå inte här och tassla; gör era sysslor istället!

Pigorna fortsatte tysta till sina sysslor och Johanna övertog själv att bädda Anders säng, hon kunde inte låta bli att syna fläckarna och hon luktade försiktigt på dom innan hon skamligt rodnade och skyndsamt bäddade rent efter prästen.

När Anders blev fri från förkylningen tog han med sig en handfull karlar därmed också av Sexman Nilsson och Hagsten och begav sig tillbaka till kolaren där kolaren höll emot dörren och skrek åt dom att ge sig av.

Eftersom kyrkvärden misstänktes vara far till kolarens äldsta son, kom de snart överens om att nöja sig med att få med sig liken och vaccinera barnen. 

Snabbt fångades barnen in och blå av rädsla fick dom en spruta av läkaren Hagsten.

Sven Petter lugnade ner sig och kom till slut ut ur stugan och var tacksam över att barnen fick medel av läkaren och att han själv inte skulle tvingas med att han vände sig till Lindbäck och skvallrade om att kyrkvärden Anders Eriksson försnillat ur kyrkkassan och gett pengarna till Lendahl, han berättade också varför han försnillat.

När Lindbäck varnade kolaren för att sprida förtal men kolaren framhärdade.

Lindbäck funderade lite och till slut gav han kolaren 16 skillingar till böterna.

Karlarna bar med sig liken på sina slanor genom att i sakta mak snitsla sig fram genom skogen.

Framme vid kyrkan sa Anders åt karlarna att han bjöd på skaffning och öl på Kroken, något annat för omaket fick de inte.

När Anders Lindbäck var ensam med Jacob Hagsten berättade han vad kolaren sagt.

De vände genast kosan till Arnolfsbyn och ställde kyrkvärden Eriksson till svars.

Kyrkvärden nekade men när Lindbäck och Hagsten bad honom öppna kyrkans skrin, skyllde han på att han tappat bort nyckeln.

De återvände och på Mikaeli stämman bad Lindbäck om en extra revision.

Kyrkvärden vände sig till Lendahl som hjälpte till att framföra klagomål på Lindbäck hos Prost Torsten Örtenblad.

Lendahl sa till Örtenblad att Lindbäck misstror förtroendemän.

Mellqvist, Gustav Grund och Helldin stöttade upp för Lendahl.

Handlaren klagade för prosten att vanligt folk vågar sig inte till krogen längre, Lindbäck hade förbjudit honom att sälja brännvin utanför kyrkan på söndagarna och förtjänsten var sämre än vanligt.

Prosten lämnades för att ta beslut som meddelades 16 september där prosten tog parti för Lendahl.

Någon revision var inte nödvändig och de fakta Lindbäck och läkaren inkommit med fick inte ens stå med i protokollet där Lindbeck hållit i stämman.

Så Lendahl fick behålla pengarna kyrkvärden stulit, kyrkvärden fick inte ens en tillsägelse och Anders fick order om att vara tyst och hålla sig till sitt.

Trots att han var adjunkten och prästman, fick fort lära sig att veta hut och hålla sig på sin plats, Lindbäck kände sig näpst och trots att andra gjorde olagligheter, blev de inte alls straffade och han själv fick order om att vara tyst.

Lätt bitter över situationen bidade han sin tid, gör de olagligheter skulle han minsann ta dom till sig i tukt och förmaning.

Däremot fick han och Ågren klubbat att en kyrkogård skulle anläggas, motståndet lade sig när Ågren lovade gratis jord och grus.

Anders Lindbäck gick till St. Cyr för att be om ett lån, Bergmans låg på om giftermål med Charlotta och när han inte fick låna pengar står han som motvillig friare för att slippa vidare omak med skulden, annars stod han inför stämning och det ville han undvika till varje pris.

Lindbäck trodde att det kraftiga motståndet från Lendahl och de andra skulle lugna ner sig när Lendahl trolovade sig med en Maria från Värmland.

Kyrkvärden och Klockaren skötte sina plikter men annars var motståndet så trögt som möjligt.

Ofta saknades ljusen och psalmnumren hängde ibland förvänt, på tavlorna skrevs inte listorna på utstående böter ut i tid och redovisningar blev ofullständiga och försenade.

Stenkörningarna till kyrkomuren hade ens blivit gjord och det skylldes på vintern.

Kyrkvärden meddelade på majstämman att kassan innehöll 327 riksdaler, 37 skilling och 9 runstycken banco.

På prostens fråga om stämman var belåten med redovisningen och kassörens förvaltning, teg några men ingen sa nej.

Ågren och Lindbäck hade förlorat sin sympati för prosten, trots detta åt han kvällsvard i prästgården.

Charlotta insjuknade i feber och blev sängliggande, Anders trodde att hon skulle dö.

Han skulle slippa gifta sig med henne, han var så förtjust i Johanna, han trodde hon förhäxat honom, han kunde inte gifta sig med Johanna som var sedd som piga till häxorna, han hade förstått i deras samtal att hon inte trodde på hans gud på samma sätt som han själv.

De hade långa samtal om gud och troll, han var fascinerad av den starka kvinnan som stod på sig och menade att hans gud hade så mycket gott åt sockenborna, men att det hade även hennes gudar, att de inte kunde samsas människobarnen när gudarna själva kunde det.

Om han gifte sig med Charlotta skulle han sitta tryggt ekonomiskt för resten av sitt liv, den sjukliga Charlotta skulle nog inte leva länge, när hon dog skulle han kunna gifta sig med Johanna sedan och ta hand om dom båda.

Han drog upp trådarna och kalkylerade med riskerna.

Till nästa stämma i oktober var Anders hård i sina ord när de avhandlade kyrkomuren, det ryktades om stölden ur kyrkkassan och nya lån ur den.

Anders drev igenom den nya ordningen i kyrkbänkarna, utsocknes uppe på läktaren och längst bak i kyrkan, de gifta och gamla mitt i kyrkan och de mer välbesuttna längst fram.

Kyrkans reparationer av det läckande taket och det fattades rutor i fönstren, bönderna ville skjuta upp renoveringarna till våren men Anders drev på frågan och fick dom att ta reson.

Kyrkvärden la in om att Kyrkoherden skulle få betalt i råg istället för korn, Anders och hans sida av vänner häpnade och kom av sig, så beslutades fattades.

Anders blev kallad till Vänersborg och till familjen Bergman, väl där fann han sig förlovad med Charlotta och 1000 riksdaler i fickan, ett litet förskott på Charlottas hemgift.

Anders letade också reda på Lysén som inte svarade på korrespondens, Anders hittade honom i Danmark på en sunkig inackordering, han var sjuk och smittad av dröppel (könssjukdom), Anders lånade ut 5 riksdaler så han kunde packa ihop sig och återvända till Vänersborg.

När Lindbäck återvände till Kroken gård avtalade han och Ågren om ett arrendekontrakt och Johanna trodde att de skulle gifta sig, hon var lycklig hela vintern och tvättade sitt linne så hon skulle kunna märka om det till våren.

Anders trodde fortfarande att den sjukliga Charlotta skulle dö, han hade sitt intresse i Johanna som skulle bli hustru nummer två.

Giftermål

 

Han kände sig som en sprätt i sina fina kläder.

Som en påfågel, uppklädd till tänderna med ett dåligt samvete över vad han nu skulle göra mot Johan Ågren och Johanna.

När han satte sig i droskan för att åka till Bergmans hem, för att äkta Fröken Charlotta var det ett övervägande han kände sig tvungen till.

För att klara sina finanser var han tvungen att använda sig av Charlottas hemgift för att gå fri.

Väl framme öppnades den dyra fina dörren framför honom och Herr Bergman bullrade fram med ett skratt och sa nöjsamt

-Min gosse, snart kan jag äntligen kalla dig svärson, inte en dag för tidigt.

Han blev bjuden på konjak och cigarr, och överallt inne i huset pratades det och skramlades det med porslin och glada skratt medan Herr Bergman pladdrade på utan att förvänta sig svar från den tankfulle adjunkten.

Efter vigseln kom Herr Bergman och Anders överens om att Charlotta skulle komma till honom på Kroken Gård så fort Ågrens flyttat ut sig till lillstugan och blivit installerade där.

Johan och Johanna Ågren som närvarade vid bröllopet hade inga invändningar, god ton tvingade dom att närvara vid bröllopet och ingen av dom ville tappa ansiktet offentligt.

Bröllopsnatt kunde vänta bestämdes det och Anders kände en lättnad att inte behöva följa med Charlotta till det överfyllda flickrummet där spets och porslinsfigurer trängdes bland parfymdoft och rosetter.

Att det skulle ta Charlotta över ett år att finna mod att ta sig till Krokens gård hade krävt Anders största tålamod och han överlade med Herr Bergman för att övertyga henne om att det var dags att kliva in i det äkta ståndet.

När hon väl anlände till Krokens gård, kom hon med stadens förfining och överklassen mindre fina sidor, hon satte sig genast som fint folk i salongen och bjöd endast in de fina till sina salonger.

När hon deklarerade 1835 att hon väntade smått, väntade en tid framför hushållet med ständig passning och servering i hennes gemak, något som aldrig skulle ändras därefter.

Johanna hjälpte henne genom graviditeten och trots den intima närheten blev de aldrig väninnor, en naturlig delning på de olika samhällsnormerna skulle hålla dom isär.

Efter Charlottas andra pojke föddes hade Johanna och Anders etablerat en gemenskap där avsaknaden av hustrun var påtaglig.

När Gottfrid föddes hade nästan Charlotta varit sängliggande och vårdades av Johannas ömma händer.

Hon var länge sjuklig och hade ingen kraft i ben och drabbades av yrsel.

Hon tappade mjölken som gossen skulle ha haft och Johanna gav honom grädde utspädd med vatten.

För att lindra bröstens svåra värk ströks en salva gjord på bävergäll på bröstkorgen.

Du kan du sa Charlotta till Johanna 

– Vart har du lärt allt du kan?

-Jag har en släkting som är läkekunnig, där har jag lärt att spara växter och örter till god hjälp i det dagliga svarade Johanna lugnt.

-Mamsell ska ha tack för allt hon gör för gårdens folk, jag tror knappt vi skulle klara sig utan henne.

-Jag tackar för de goda orden, frun, det känns gott att veta att jag är behövd, och göra rätt för mig, det vill jag ju.

Charlotta klappade Johannas hand och svalde den beska dekokten Johanna gav henne som skulle stärka blodet.

Snabbt efter fick hon en bit av sockret att suga på mot det beska.

Anders hade flyttat in i skrivkammaren och Johanna hade sin plats i köket där Charlotta sällan uppehöll sig.

Vänskapen byggde en närhet som de båda inte ville vara utan, de drogs mot varandra och ingen av dom ville vara utan de stunder de fick.

De båda pojkarna Alfred och Gottfrid var varandra olika, den förstfödda Alfred var en knubbig stadd kille medan Gottfrid var liten och underutvecklad.

De båda frodades under Johannas trygga omsorg.

När Charlotta vägrade att dela säng med Anders gjorde han ett surt utfall mot den grälsjuka och ständigt avmätta hustrun.

– Vägrar du att dela de äktenskapliga plikterna mot din make??

frågade han klentroget Charlotta men föll till föga då hon påtalade riskerna för henne att föda flera barn eftersom hon nätt och jämnt överlevde Gottfrids födsel.

Egentligen var han nöjd att inte behöva lägra den ovilliga hustrun så han flyttade för gott till kammaren.

Anders brann inombords efter Johanna.

Han ångrade sitt val att gifta sig med Charlotta.

Han var bunden till henne och hon hade gett honom 2 söner.

De var avlade i ömsesidigt samtycke, men efter den andra pojken fötts hade deras samliv ömsesidigt upphört att samexistera.

De delade knappt rum längre, Anders föredrog att lägga sig i skrivrummet trots att det var kargt och hårt underlag fördrog han det framför att behöva plågas av att ligga bredvid en kvinna som han inte fann i sitt hjärta.

Han var håglös till sin hustru men när han tänkte på Johanna brann han som aldrig förr.

Varför hade han valt pengarna framför en hustru som Johanna.