Adjunkten

 

I Skållerud blev han inackorderad hos en lantbrukare och inspektor Johan Ågren.

Johan Ågren med fru Margareta hade frågat Johannas föräldrar om lov att få ta till sig Johanna som sin egen, de hade varit lättade och genast godkänt Johannas flytt, familjen var fattig och nu fick de en mindre att mätta.

Att Johan Ågren hade en fin gård med kor och hästar och han räknades till de mest besuttna och välbärgade som skulle gagna flickan när de gick bort, var en överenskommelse alla var nöjda med.

 Johanna som snabbt blev förtjust i Anders.

Den första förälskelsen unga människor känner, de förstulna blickarna och rodnande kinderna.

Johan Ågren fattade tycke för den resliga men magra prästen som kommit till gården, han var intelligent och även om han inte bjöd in sig till att fria till Johanna än så skulle hon få göra sitt eget val, med arvet efter honom skulle hon vara ett bra parti.

Johanna var en gladlynt och omtyckt flicka som gärna hängde inne hos de kloka gummornas kök och hade lätt att lära deras hemligheter.

Han hade en naturlig fallenhet att hjälpa och vårda andra, både i sitt hus men även djuren när de behövde.

Johan Ågren var inspektor på bruket och fast han sågs som sträng var han rättskaffens mot hög som låg.

Frun Margareta var lite sjuklig med svagt hjärta som alla var måna att ge henne all omsorg utav.

För sin tid var Johanna oerhört priviligierad som kvinna, ung och hade full frihet i allt.

En del tyckte flickan satt på glasberget (28 - 29 år) eftersom hon var så pass gammal utan att godkänna någon friare.

Hon hade tidigt kommit i kontakt med kloka gummor, traktens häxor och i gårdarna fanns det mycket oknytt och väsen som vidskepligt höll socknen på alerten när de var i skog och mark.

Det var inte länge sedan man brände häxor på bål och eller kastades i sjöar för att avgöras om de var häxor eller oskyldig, flöt dom var de häxor och om de drunknade var de oskyldiga, de som bedömdes vara häxor för att de flöt gjorde nog det för att deras underkjolar och kjolar luftfylldes och höll dom uppe, tills de som dömde dom petade ner dom så de drunknade eller drog in dom till land så de kunde brännas.

De som utpekades som häxor blev utfrysta och bespottades offentligt tills de höll sig för sig själva, då anlitades de av traktens behövande som själasörjare, botgörare och läkekvinnor.

Johanna var inte som andra, rädd och skeptiskt utan hon sprang in som en glädjespridare men fångade också upp deras kunnande utan att själv bli betraktad som häxa.

Häxorna plockade växter och gav behövande dekokter och ritade runor och la besvärjelser till läkande hos människor och djur.

Johanna fostrades till kristen men levde i en värld som var större än ett religiöst samhälle, hon var tillräckligt intelligent för att vara tyst om var hon själv stod i tron och kyrkan.

Att göra runor var dessutom straffbart, ändå när man tittade noga i hushållet kunde man se små runor runt fönster och dörrar och vid trösklar, in och ut genom passager i hela Kroken Gård.

Mor Margareta lärde henne hur ett hushåll skulle skötas och i en byggd med få läskunniga lärde Johan henne att läsa, skriva och räkna och hennes huvud var gott i alla ämnen.

En gång när hon frågade en av de kloka kvinnorna om sin framtid efter att under lång tid drömt om en man som kom med brinnande ögon och vildsint spelande som en djävul och om hon skulle få en make fick hon svaret – Ögonen du ser komma tös, är inte djävulens, även om du kommer att tro det, du skall alltid ha honom men du kommer aldrig att få honom, ta hand om din själ Johanna, du har bara en.

Sedan fick Johanna låta sig nöja för kvinnan ville aldrig syna hennes framtid igen.

1831 när Anders Lindbäck blev inackorderad på Kroken Gård, Johan Ågren hade farit iväg i flera timmar lång färd för att hämta adjunkten för att visa honom sin lärartjänst på bruket.

Han blev hos Johan tills lärarbostaden var iordningställd efter den förra läraren.

Johanna och Margareta hade ställt iordning klädkammaren och till och med en liten bukett vårblommor prydde rummets karga interiör.

Johanna hoppades att adjunkten inte skulle vara lika krävande som den förra, och inte lika gammal heller för den delen.

Hon var 28 år nu, det ljusbruna håret hade mörknat lite, lätta små rynkor började komma i ögonvrårna och ibland drömde hon fortfarande om att kärlek ska komma in i hennes liv.

När nordsvensken med hennes farbror anlände tittade hon nyfiket ut genom fönstret på stugan.

Häpet öppnades hennes mun lite vid åsynen av en mörkhårig lång gänglig man som granskande intog allt han såg med en vaken blick, Johanna nöp sig lite i kinderna och rättade till det ostyriga håret och sen klädseln innan hon skyndade sig in i köket för att ta emot den nya adjunkten.

Att åka runt med Inspektorn var ett nöje, han hade tagits emot välkomnande och han fick lov att hälsa på sin nya arbetsgivare den lille franskättade Baron St. Cyr.

Bruket var i gott skick och skolhuset var lämpligt för sitt ändamål, alldeles vid vattnet och inga andra hus i närheten så där skulle han få vara ostörd.

Kroken gård var välskött och i välbefinnande, han verkade inte kunnat ha fått en bättre start.

När han klev in på Kroken Gård och träffade Johanna uppstod genast en livslång kärlek.

Ibland när två människor möts för första gången stämmer allt bara in som två magneter, när deras blickar möttes var deras framtid redan utstakad.

Kyrkvärden

 

En mulen och blåsig aprildag gick Adjunkten på besök till sin kyrka.

En öppen grav mötte honom och dödgrävaren fick brått att ta av sig mössan och buga djupt.

Ut ur kyrkan kom en karl.

-Jag söker klockare Nils Eriksson.

-Densamma, svarade mannen.

-Nå gott, då får jag be att få presentera mig, Anders Lindbäck, er nya kyrkoadjunkt.

- God dag och välkommen, jag förstår att kyrkoherden vill inspektera.

-Det var tänkt så, om Eriksson vill vara så gemen.

-Varsågod.

-Här behöver renoveras, taket är ruttet här (visar han Lindbäck).

-Ja nog behövs här repareras, men se kyrkkassan är nästan tom.

-Hmm, jaså, och hur är det annars ställt här i bygden, har vintern skördat många liv? Frågade Lindbäck

-Ja det är ju som vanligt, de arma och usla som haft det svårast, rödsoten har tagit många.

-Jag har sport att det ligger lik kvar sen före jul i utmarkerna, de har ännu inte kommit i jord än.

-Men detta är ju upprörande, sådant får icket förekomma!

-Åh, kyrkoherden kommer nog att finna mycket som behöver förbättras inte minst bland de fattiga.

-Här är ett förfärligt supande, det finns de som säljer sitt sista utsäde för att få brännvin.

-Gamle prosten är ju till åren kommen, och han har nog inte mäktat med så mycket de sista åren.

-Men hur bedrivs undervisningen, finns det lokal?

-Ja brukspatron St.: Cyr har upplåtit ny byggnad, men det ska jag säga kyrkoherden, det är inte lätt att få allmogen att sända sina barn till skolan. De behövs på gården, säger di.

Anders Lindbäck sa till sig själv – Vi får väl se hur det blir med det.

Skolläraren

 

Anders förberedde sig väl för sin första skoldag, han var oerhört inspirerad och han plockade raskt ihop det material han behövde.

Skolsalen var lite mörk och dammig men han la ifrån sig sakerna på pulpeten och dammade av den svarta tavlan.

Han plockade lite i salen och väntade, tills slut hörde han barn som närmade sig och gick ut genom bakdörren och ställde sig tyst för att vänta ett slag.

Han ville inte ge sken av att han väntade på dom, de skulle vänta på honom, när han tyckte att det gått lagom tid öppnade han dörren och klev in.

Ett femtontalbarn i olika åldrar lekte, pratade och tjattrade i ett lätt kaos, eftersom ingen märkte att han klivit in och han avskydde det odisciplinerade hos barnen.

Han ställde sig vid pulpeten med rynkad panna och blängde bistert på barnen, en efter en fick syn på honom och de större barnen skyndade fram till sin stol.

De yngre barnen följde straxt efter de stora och det blev straxt tyst i rummet.

-Godmorgon barn!

-Godmorgon magistern! svarade de lätt oordnat i kör.

Anders visste att han skulle få ordning på barnen och det tog honom bara den första dagen innan de visste att de skulle lyssna och vara lugna i skolan.

De som bråkade och kivade fick snabbt sitt straff med prygel av linjalen och skamvrån och han kände stolthet att han var den som skulle få barnen till att kunna räkna och skriva.

Säga vad man vill om Anders Lindbäck men han var en av de få på den tiden som såg till att skolväsendet förändrades och att barnen i hans socken kom till skolan genom plikt tills de var 12 år, andra socknar hade ingen skolgång alls.

Även genom att köpa in böcker la han grunden till bibliotek och lärande skulle komma barnen och socken till gagn.

Anders Lindbäck skulle lägga mycket tid och omsorg att få barnen till skolan, lock och pock med föräldrar som behövde barnen hemma men även övertalningsförmåga till överheten och sina uppdragsgivare, även bakåtsträvare inom kyrkan.

Han hade en dröm om att alla barnen skulle få skolgång och ett bibliotek satte han i sinnet att de skulle ha i socknen.

Hans motståndare förhalade och sköt upp beslut och många gånger i motgångarna slet han sitt hår.

Johanna skötte om hans hem och tvättade hans kläder.

Hon gick till kyrkan varje söndag och den stora upprensningen i kyrkan, där han läxade upp fullvuxna män som småpojkar och en gång bar ut två karlar som vildsint slogs mellan kyrkbänkarna gav Anders sockenbornas respekt och han var en flitig gäst hos de lite finare i socknen.

Till och med Lendahl hade höjt på ögonbrynen och intresserat följt Anders långa steg mot de båda männen som snabbt avhystes från kyrkan som nu var Anders domäner, skulle man befinna sig i kyrkan krävdes det stillhet och fromhet, om de inte dök upp i kyrkan satte Lindbäck vite och tvång på sockenborna med kyrkoplikt, hans överordnade var mycket nöjda.

Anders var hård men uppfattades som en rättvis man som blev mycket omtyckt och känd för att hålla bra predikningar, grannsocknar åkte gärna den extra biten till Anders predikningar.

Johanna var fascinerad av honom, när hon var till skolhuset och städade efter honom hoppades hon att han skulle ha lite tid för henne och deras konversationer, vilket han oftast också tog sig tid med i ömsesidigt intresse.

En dag i blixtrande solljus hade de i en särskild hetsig diskussion om något ingen av dom mindes efteråt hade han dragit henne till sig och sänkt sina läppar till henne och nyfiket, hett och passionerat hade de smakat på varandra.

Hon hade stönat fram

-Vi kommer brinna Anders, detta är fel, jag måste gå… Hon hade satt upp sina händer mot hans bröst och tryckt honom ifrån sig.

Kinderna var rosiga och hans stora händer hade hållit hennes mindre ett kort tag innan han vände sin rygg mot henne och sa kort

- Gå

Johanna rafsade ihop sina saker och försvann snabbare än kvickt.

Båda skulle längta efter varandra med en eld som inte ville svalna.

Anders Lindbäck