Emil Larsson
Erik Gustavsson
Hur det började
1911 kommer Sme-Emil tillbaka från Amerika med gott om pengar, han drabbades snabbt av omgivningens avundsjuka, vilket resulterade i att han hamnade i två olika slagsmål.
Sme-Emil hävdade att de båda männen provocerat honom och sedan attackerat honom och att han bara försvarat sig, men han blev fälld för misshandel trots sitt nekande.
Besviken på rätten ville han återvända till Amerika.
Han tryggar föräldrarnas boende och sin resa tillbaka till staterna genom att sälja föräldrarnas gård Mellangården men skriver kontrakt att de får bo kvar i huset på undantag.
Föräldrarna får bo kvar på Mellangården men sedan säljs gården till familjens gamla antagonist Erik, som redan ägde huvudbyggnaden.
Sex är senare får han höra genom brev av föräldrarna att Slaktar-Erik behandlade dom illa.
1919 kommer han hem till Marsjö och stannar hos föräldrarna.
Dessa båda herrar bodde alltså hus i hus med varandra, ca 10 meter mellan bostäderna som har en liten väg gemensamt.
Efter sju långa månader efter hemkomsten, anhölls Sme-Emil av Landsfiskalen Herman Viktor Nyman ( f .26 juni 1879-d. 24 juli 1941).
Efter ett vildsint slagsmål vid ett plommonträd på gården hävdade Slaktar-Emil att Sme-Emil misshandlat honom så svårt att han blivit tvungen att operera bort ett öga.
Att Slaktar-Emil och tre kamrater fick stryk av den starke Sme-Emil, kom landsfiskal Nyman fram till genom att han använt en "Amerikansk batong" med blykulor, vilket det aldrig framkommit bevis för.
Resning
Jurister hade avrått Larsson från att lämna in sin stämningsansökan mot Nyman, men han fick bland annat stöd av advokaten Hugo Lindberg som hade engagerat sig i fallet.
Hugo Lindberg
Även pressen började intressera sig för målet och Emil Larssons öde fick stor uppmärksamhet i Sverige.
Domen mot honom uppfattades som en juridisk rättsskanal och fackförbund, ideella föreningar och jurister började engagera sig för hans sak.
Pengar samlades in och kända personer visade öppet sitt stöd för Larsson.
Under sin tid på Kronohäktet i Nyköping och under åren på Långholmens centralfängelse fick Larsson även ta emot ett stort antal brev från personer som gav honom sitt stöd.
Hugo Lindberg lät göra en ny undersökning och lämnade in en resningsansökan.
17 januari 1927 togs målet upp igen inför ett stort pressuppbåd, som även innefattade filmkameror. Gustafsson biträddes denna gång av Axel Carlsons son Einar von de Velde.
Einar van de Velde
Domen, som meddelades 14 juni 1927 fastslog att Larsson hade nödvärnsrätt, men att han använt mer våld än nöden krävde.
Han dömdes återigen till straffarbete, vilket dock redan var avtjänat. Skadeståndskravet sänktes från 8000 kronor till 3000 kronor.
Målet överklagades till hovrätten där domen blev straffarbete i 15 månader och skadestånd på 8230 kronor.
22 januari 1929 kom den slutgiltiga domen från högsta domstolen som fastställde strafftiden till 15 månader och skadestånd till 5000 kronor.
Emil Larsson kom aldrig över de fällande domarna och gjorde sig ovän med advokaten Hugo Lindberg.
Larsson intogs senare till Sundby sinnessjukhus där han avled 1954.
Bilden ägs av Minnenas Journal.
Hans hus flyttades senare till Stockholms skärgård.
Nyman ropade in Larssons bankbok på auktion och fick därmed tillgång till de pengar som fanns på den.
Efter denna händelse registrerades en ny lag som medförde att man inte kunde ropa in bankböcker eller värdepapper.